emelieabroad.blogg.se

... så var resandet slut. Ett halvår utomlands är nu över, 19:e juni åkte jag till Brasilien och 21:a december kom jag hem från England (för att vara korrekt så var jag faktiskt hemma i Sverige i en månad emellan men det är bara detaljer i det finstilta). Har helt klart varit lärorikt och kul även om jag har längtat hem ibland – men det är något speciellt med Sverige även om jag ibland glömmer bort det ibland när det är som värst snörusk, slask, kallt eller regnigt.

Tänkte här sammanfatta mitt resande i siffror. Jag har det senaste halvåret:

- varit på 10 olika flygplatser (Arlanda, Paris DE GAUG, Rio de Janeiro, São Paulo, Uberlãndia, Belo Horezonte, London Heathrow, Newcastle, Amsterdam Shiphol och Manchester)
- suttit i 23 olika flygplan och mellanlandat lika många gånger.
- rest med 6 olika flygbolad (Air France, Gol, TAM, British Airways, KLM och Norwegian. Alla förutom den sistnämnda delade ut gratis dricka och tilltugg i olika storlek beroende på resans längd)
- spenderat cirka 55 timmar i luften
- spenderat cirka 60 timmar i väntetid på flygplatser (plus en övernattning i Rio de Janeiro så då skulle det bli cirka 15 timmar till i väntan men då var jag ju faktiskt inte på flygplatsen hela tiden) inklusive att jag sett Paris.

Har inte planerat in några resor än på ett tag förutom den resan som kallas livet (djupt sagt!) men det hade jag inte tänkt skriva om här. Så det var allt för den här gången. Nu återstår det bara för mig att säga Gott slut på 2013 och tack och hej leverpastej.

Kan sammanfatta det som en känslosam dag. Visste inte innan hur det skulle bli med tårar men jag vet ju att mina tårkanaler är en aning överaktiva eftersom tårarna rinner om det blåser, är för stark sol eller andra starka väderyttringar. Plus att i princip alla känslor kan kopplas ihop med tårar så det var ingen större överraskning att det skedde idag.

Det mest irriterande när tårarna kommer är att det blir så svårt att se och att försöka säga saker men tror de förstod hyfsat vad jag försökte säga till dem. Och det var ingen storgråt utan mer tårar som trilla ner längs kinderna då och då – första gången när jag var inne hos de yngsta för att överlämna det tackkort jag hade gjort (en plansch där jag hade skrivit ”Tack till er alla” på svenska och sedan på små svenska flaggor skrivit alla barnens namn, gjorde en till de yngre och en till de äldre) och sedan ge alla julkort och krama om dem – andra gången var när jag skulle göra samma sak inne hos de äldre eleverna – sista gången var när rektorn tackade mig inför allihopa men han var snäll och inte drog ut på det alltför mycket. Tur nog så har de näsdukar lite överallt i skolan så det var en nära till hands när det behövdes.

Var inga lektioner idag (heller) så jag har mest minglat runt och umgåtts med eleverna. En bra sista dag helt enkelt och har fått många kramar och hört ”we/I will miss you” och ”when are you coming back”. Eleverna tycker det bara är onödigt att jag ska åka tillbaka till Sverige och förstår inte alls poängen. Att jag ska söka jobb och börja mitt vuxenliv på riktigt är ingen godtagbar anledning enligt dem, hehe.

Idag slutade de ”tidigt”, halv tre istället för halv fyra (inget-sluta-efter-lunch-tidigt här inte). Efter skolan skulle de ha Christmas party i the Village hall som föräldrarna hade styrt upp. Jag gick dit en kort stund men var helt slut efter min känslosamma dag så jag gick hem. Det hade varit en annan sak om de bjudit in mig från början. Plus att jag behövde packa. Började packa i början på veckan men så tillkom det lite grejer idag så jag blev tvungen att organisera om. Jag har en stor väska så allt får plats det knepiga är det där med vikten...

Ikväll ska jag in och äta middag hos det gamla paret jag bor hos och imorgon bär det av hem till Sverige.

PS. Igår när vi var i kyrkan så berättade jag om det svenska Lucia-firandet för alla föräldrar och anhöriga som var på plats. Kan meddela att det gick galant, är lite förvånad själv över mitt lugn, och efteråt fick jag beröm för att jag hade pratat högt och tydligt. Det är ju ofta bra akustik i kyrkor så tackar för det. En av eleverna blev en improviserad Lucia och hon såg ut såhär: 

Sista veckan för mig här och jag jobbade i måndags och kommer jobba på fredag, brukar ju vara ledig då men eftersom det är sista veckan så vill jag få ut så mycket som möjligt av den. Ingen större ansträngning den här veckan för det har bara hållit på med julpyssel och roligheter hela veckan, och det verkar inte vara planerat för lektioner på torsdag eller fredag heller.

På förmiddagen i måndags gjorde de julhattar. Det är tydligen något de gör varje år och det är en tävling om vem som har den bästa/snyggaste/mest välgjorda – tror inte det finns några konkreta kriterier för vinnaren. En beskrivning av hattarna – alla elever fick som en papperskrona i valfri färg (förvånansvärt få som tog julfärgen röd) och sedan dekorera den och det är bara fantasin som sätter stopp. Det var kul att se hur deras fantasi flödade. En del satsade på bild och glitter medan andra satsade på skulpturer gjorda av flörtkulor, papper och glasspinnar – en hade gjort sin hatt till en skorsten och Tomtens ben stack upp, en annan hade gjort en krubba med Jesusbarnet på toppen och en hel del snögubbar blev det i olika former. Det var några som fick bakläxa då de gjorde lite mer halloween-inspirerade hattar med läskiga ögon, ”räddade” en kille som hade två stora ögon gjorda av flörtkulor hängandes från hatten genom att fråga om det var Tomtens ”naughty and nice eye” för att hålla koll på alla barn, han tog den idén och sa det till lärarna som tyckte det var smart tänkt av honom – jag bjuder på, ”i juletid är människan god” som Sunes pappa säga.

På måndagseftermiddagen hade de Christmas party. Alla barn hade vanliga kläder, alltså inte skoluniform, denna dag bara för att det var party på eftermiddagen. De lekte lite lekar. Först Hela havet stormar som heter ”musical chairs” på engelska, samma regler som i Sverige fast man tar bort random stolar ur i ledet istället för att hela tiden ta från hörnet. Sen var det danstävling och jag fick hjälpa till att vara domare, svår uppgift måste jag säga. Sen lekte de en lek som jag aldrig sett eller hört talas om och jag tycker den var ganska meningslös så inget jag tänker importera till Sverige, men jag berättar om den ändå. Eleverna satt i ring (en för åk 0-2 och en för åk 3-6) och ett paket fanns, när musiken var på skulle paketet gå från den ena till den anda och när musiken tystna så skulle personen som höll i paket ta av ett lager papper. Paketet var alltså inslaget i flera lager tidningspapper. Så höll det på, runt, runt till någon hade turen att få ta av sista lagret papper och då vann den personen det innehållet i paketet vilket i det här fallet var en låda med godis (tänk stil med påsen som heter ”Lördagsgodis”). Jag förstår inte det roliga med att skicka runt ett paket om bara en vinner i slutänden, förstår såklart att det är lite som ett lotteri och att det är det som gör det spännande. Den här leken heter ”pass the parcel”, alltså ”skicka paketet” men när jag frågade på rasten vad det var tänkt att de skulle göra på partyt så sa en lärare att de skulle göra lite lekar så som ”pass the parcel” men jag uppfattade det som antingen ”parsley” (persilja) eller ”parsnip” (vilket är sådan där vit morot som jag tappat namnet på) och tänkte att det var en konstig lek att ha på ett barnkalas. Efter lekarna fick barnen gå ut på rast och efter det bjöds det på mat och dryck. Alla (eller några utvalda, inte så insatt i den processen) föräldrar hade bidragit med något så det fanns mackor, kakor, chips, pizza, grönsaker och dipp.

Igår (tisdag) så gjorde de först julkort och jag unnade mig att göra ett jag med för jag tycker ju det är kul att pyssla. Var ju heller inte så svårt att multi-taska med den saken – göra lite på mitt eget och hjälpa eleverna. Efter lunch så gjorde de julgransdekorationer av garnbollar. Av en större och mindre boll gjorde de snögubbar, tomtar, renar och julfåglar (de där med röda magar, robin heter de på engelska i alla fall). En aning hysterisk och jag sett mest och klippte garn och hjälpte dem att börja.

Idag (onsdag) så var jag inne hos de yngre eleverna, måste ju hinna umgås med dem med innan veckan är slut. De tränade på att läsa instruktioner och klippa. De hade fåt en bild på en ängel som de skulle göra mönster på, färglägga och klippa ut och tejpa ängeln till en kon så den kunde stå. Intressant observation var att alla, vare sig de var i åk 0, 1 eller 2, gjorde först ett mönster med blommor eller liknande men sen målade de över allt i samma färg så mönstret blev mest som en nyans som lyste svagt igenom – fair enough med tanke på att det inte stod ”färglägg mönstret”.

Idag var det Christmas lunch och det bjöds på engelsk julmat. Vi satt lite annorlunda än vi brukar. Alla vuxna satt i ena rummet och alla elever satt i det andra rummet. Eleverna hade blivit ombedda att organisera vem som skulle ta med julduk och vem som skulle ta med juldekoration till bordet. Maten var god, min favorit var bollar gjorda av stuffing som jag antar hade varit i kalkonen vid tillagning. Eftermiddagen blev inte som vanligt eftersom jullunchen var längre än vad lunchen brukar vara så de frågade om jag hade något jag vill göra med dem så jag slängde ihop ett quiz om Sverige. De fick frågor med tre alternativ och frågorna var dels en del saker som jag berättat om under terminen men sen tog jag även med vilken affär är svensk (Ikea) och vilket bilmärke är svenskt. Resultatet blev halvbra men de va ganska ofukuserade, var lite som att försöka vara lekledare för fulla människor där hälften lyssnar ibland. 

 

Vuxenbordet - lärare, vaktmästare (care keeper), föräldrar/vuxna som kommer och hjälper till och prästerna var med

Pulling a cracker - det är en liten smällate i så det blir ett litet "pang" när man drar. Innehållet var en liten överraskning i form av en leksak av någon sort och så fick man med en liten vits, min löd: why is the turkey never hungry? Because it's always stuffed!

Alla barnen i sina julhattar. Kan ni hitta mig i bilden? :)

Imorgon (torsdag) på eftermiddagen ska hela skolan till Danby Church för någon slags julmässa. De ska sjungas och vara stämningsfullt vilket jag ser fram emot. Har ju varit i kyrkan en gång förr och det är en gammal kyrka gjord i sten. Min mentor som även är lärare och headteacher på skolan frågade om jag skulle vilja berätta lite om Luciafirandet för alla i kyrkan vilket jag sa ja till. Är mest eleverna och deras familjer där men ska nog skriva ner något om vad jag ska säga så jag har det i huvudet innan och inte behöver improvisera alltför mycket väl på plats.

Sen är det bara fredagen kvar och då slutar de tidigt, med engelska mått, nämligen 14.30 istället för 15.30 som är vanliga tiden. Inget ”sluta efter lunch” här inte. Och sen är det lördag och jag åker hem.

I natt blåste det storm men det hade mojnat lite till dagen och var inte längre stormigt även om det blåste en aning. Bestämde mig för att ta en söndagspromenad. Började med att gå till nationalparkens visitor centre. Är en nationalpark här som heter som rubriken avslöjar, North Yorkshire Moor’s, och är på flera hundra kvadratkilometer. Trots att jag har bott här (dock inte i Danby) sedan i september så har jag inte varit där innan så det var ju på tiden.

Hade inga större förväntningar när jag gick dit men blev överraskad över hur stort det var. När man kom in i the visitor centre så var det en liten butik med allt möjligt från kartor, souvenirer, böcker och fina fotografier. Det fanns även vandrar-matlådor och annat som är praktiskt att ha med sig om man ska ut och vandra längre sträckor och mycket av det hade svenska flaggan på sig och texten ”made in Sweden”. Trodde att butiken var det hela men när jag fortsatte inåt så visade det sig att det var som ett museum med tre rum med information och historia om the moor’s (hed/slätt på svenska).

Har lärt mig en del nya saker, bland annat att förutom ljung så finns det en blomma som kallas sundew (”soldagg”) och den äter insekter. Känns lite exotiskt med köttätande växter men tydligen gör den det för att jorden där inte är tillräckligt näringsrik - tycker att det är någonting komiskt över detta, en växt som äter kött för att den vägrar växa någon annanstans (okej, nu talar jag mer sanning än jag vet). Jag har även lärt mig att talgoxe heter ”great tit”, blåsmes heter ”blue tit” och skata heter ”magpie”. Och på fågelfronten har jag lärt mig att det är ripor (grouse på engelska) som jag har sett i mängder här och inte fasaner som jag trott att det var - eller så finns det både och, är inte så insatt i det där med fåglar tydligen.

Jag fortsatte min promenad men det blev inte ut i nationalparken utan längs vägen för jag har läst ”127 timmar” och då har jag lärt mig att om man ska ut i naturen på upptäcktsfärd och är ensam så ska man säga till någon innan så de vet när de ska börja oroa sig och vart de ska börja leta. Antagligen hade jag inte riskerat att fastna med armen under en sten av att gå i nationalparken men jag vill heller inte riskera att hittas liks Bockstensmannen. Men jag skulle gärna komma tillbaka hit på sommaren för att se slätterna när de skimrar i lila av ljung, har sett bilder och det är väldigt vackert men brukar vara en annan sak att se det själv live.

Idag var det då äntligen dags för uppspel av the Christmas play. De hade vanliga lektioner under dagen och det är en underdrift att säga att de var uppspelta och ofokuserade på undervisningen, men det är inte så konstigt heller. De har tränat och övat sen efter höstlovet och sett fram emot denna kväll. Lärarna tyckte också det var skönt men de såg nog mer fram emot att slippa stressen som legat som ett ok över deras axlar.

Jag hann gå hem och vara hemma i drygt en timme innan det var dags att gå till Danby Village Hall. Utanför så träffade jag pappan och yngste sonen från familjen jag bodde hos. Sonen frågade mig vad jag gjorde där och jag sa att jag skulle titta på pjäsen och han såg ut som ett frågetecken. Tydligen hade han frågat i bilen gång på gång var de var på väg och vad de skulle göra, fyraåringen med koll helt enkelt men han gjorde ett bra jobb på scenen när det väl gällde som det får han var.

Det var fullsatt i lokalen och eleverna var riktigt duktiga. De yngsta (4-6 år) hade mycket charm i sina fina kläder och förvirrade blickar på scenen och vinkningar till föräldrar. De äldre eleverna gjorde också ett lysande jobb och hade lite mer scennärvaro men de har också högre krav på sig.

På tal om något annat...

Dagens dummaste: när jag och en tant som hjälper till på skolan kom ut vid halv fyra för att gå hem kommenterade jag att det kändes mörk, solen var fortfarande uppe men det var tjocka moln i vägen. Så vi pratade om denna mörka årstid och jag sa ”in Sweden it’s already dark” och syftade på att solen går ner tidigare eftersom vi är längre norrut. Då svarade hon ”oh yes, because you are one hour a head”. Nu ska jag inte vara dömmande, hon kan ju ha tänkt på något annat som exempelvis att vi är en time fore så det är nästan tid för middag.

Dagens roligaste: i klassrummet lyssnade vi på julmusik och en låt där de sjöng ”noel” spelades var på en diskussion bland eleverna kom ut om vad ”noel” betydde och ett förslag var ”no elves” (”inga nissar” för er som inte är bekanta med den engelska Tomten och hans verkstad) – tja, varför inte?

Det här inlägget blev lite mer i stil med en inlämningsuppgift till högskolan, fast mindre akademisk, bara så ni vet det :)

Idag på min lediga dag har jag varit och besökt en skola i grannbyn som sysslar med en lite annorlunda pedagogik i jämförelse med vad vanliga skolor. De sysslar med ”Steiner Waldorf pedagogiken”, jag har läst lite om detta när jag läste specialpedagogik men är inte särskilt insatt i den då det finns många olika pedagogiker att ta till sig. Det var i alla fall intressant att få komma dit och se lite hur de jobbar. Jag fick denna möjlighet då min landlord hade kontakter där och frågade om jag var intresserad av ett besök där. Tror de frågade för att en lärare där är från Sverige men henne pratade jag inte så mycket med idag så det var lite sak samma med den punkten.

Pedagogiken går ut på att eleverna ska få utforska och upptäcka själva. Samtidigt som de använder den gamla pedagogiken där läraren står i centrum. Det var så jag uppfattade det. De håller även på mycket med konstnärliga medel så som målning, teckning och drama. Sen är schemat annorlunda från vanliga skolor där man har lite matte, svenska, engelska osv. varje dag medan de här jobbar i temaveckor och har historia i några veckor i ett visst ämne och sen naturkunskap osv. Gjorde lite research när jag kom hem för att friska upp minnet och såhär står det på Wikipedia: ”Waldorfpedagogik eller Steinerpedagogik är en pedagogik som baseras på en antroposofisk bild och syn på människan som en kroppslig, själslig och andlig varelse (...) utgår från och baseras på barnets naturliga tilltro till och förundran inför världen, och strävar efter att bygga upp barnets trygghet och förtroende till den som en intressant och god plats att leva i.”

Jag ska försöka att inte låta dömande eller fördomsfull för jag har ju faktiskt bara varit där i ett par timmar och sett lite grann av deras undervisning och är fortfarande inte insatt i deras pedagogik. Utan istället bara berätta om vad jag har sett idag, med risk för att låta dömande.

Mitt starkaste intryck är att det var ganska flummigt och hippieaktigt. Dels för att mycket handlar om att leka och att skrivning och läsning kommer när det kommer (jag är inte emot lek men jag tycker ändå att en blandning är bra) men även eftersom majoriteten av lärarinnorna hade på sig långa tunga (mycket tyg) kjolar och lager på lager med blusar och koftor. Barnen hade inte skoluniform och verkade ha klätt på sig i mörker med tanke på hur de såg ut (svenska barn ser antagligen inte mycket mer fasionabla ut an dem men i jämförelse med andra engelska barn som har skoluniform och som har blivit det vanliga för mig att se här). Första intrycket är som sagt viktigt och sätter starka spår... Var en mysig atmosfär i skolan och det är väl den familjära känslan de vill åt kan jag tänka mig för att eleverna ska våga öppna upp. Om valet att ha kvar bänkarna från slutet av 1800-talet (gamla var de i alla fall) var för att uppnå den känsla kan jag inte uttala mig om.

Min känsla efter besöket var att det kändes lite som en sekt där alla pratade om hur bra de har det och hur bra det är där (fick skjuts hem av en förälder som lovordade det och det är ju bra att de trivs med skolan). Min skepsis kommer även från att jag ser det utifrån mig själv och jag känner att jag i min roll som lärare aldrig skulle passa in där men det beror ju även på att jag inte är insatt i deras pedagogik. Men de får gärna arbeta på det sättet så länge eleverna lär sig det de ska för att kunna gå vidare i skolsystemet och de tycker det fungerar. Glömde dock att fråga hur de arbetar mot läroplanen, eller om de gör det, vilket hade varit intressant att veta...

I ett av klassrummen jag var inne i fick jag hjälpa till att vika stjärnor av silkespapper (gjorde några till när jag kom hem bara för att komma ihåg hur man skulle vika eftersom jag tycker sådant pyssel är kul) och fick med mig en lila hem som jag ska sätta upp på fönstret.

Här trodde jag att jag skulle få en vanlig lugn kväll hemma men så blev jag istället medbjuden på country dancing. Det var min landlady som frågade om jag ville följa med och jag tackade ja utan att riktigt veta vad det innebar. Men dansandet kändes inte alltför farligt då hon är 75 så jag tänkte att jag borde klara av det. Är glad att jag följde med för det var underhållande och trevligt och inte alltför komplicerat.

Jag kommer ihåg att vi har gjort liknande danser på idrotten eller om det kanske var någon temadag. Det gick i alla fall ut på att man i par i grupp skulle göra olika steg och kombinationer. Koordination är inte alltid min starkaste sida men det här klarade jag av galant och det andra som var där var imponerade (lite väl starkt ord kanske) över att jag snappade upp stegen så fort. Att komma ihåg stegen underlättades av att det var en person som hela tiden stod och sa vad man skulle göra, plus att det var samma steg i en dans som gjordes om och om igen. Vi var tretton personer i lokalen totalt – tio som dansade (var av två män så till oss kvinnor delades det ut röda och blå band för att markera om man hade manlig eller kvinnlig plats i dansen), en som sa vilka steg, en som spela piano och en som spelade dragspel. 

Jag var helt klart yngst (och den enda med annan nationalitet) då det andra var minst 50+ men de flesta var pensionerade. Tror de tyckte det var roligt att få in lite nytt och fräscht blod.

När jag har drömt om att träffa folk att umgås med så var det kanske inte den här åldersgruppen jag tänkte mig i första hand. Men trevligt var det och det är bra att träffa nytt folk. Ibland får jag känslan av att jag har ”bott här för länge” och blivit sådär som man är i en liten by. Som exempel: häpnades över att det var sju personer på tågstationen i Danby och undrade vad det var frågan om då det brukar vara jag och max en till. Eller som när det kom in en mörkhyad person på skolan (det var faktiskt inte bara jag och jag höll det för mig själv, eleverna var också nyfikna men den enkla förklaringen var att personen var väninna till en av elevernas mamma och var bara här på besök).

Denna kväll fick jag lite samma känsla som jag får de få gånger jag har varit på puben i Skebo. Kanske country dancing är något puben skulle börja med?

I onsdags efter jobbet tog jag tåget in till Newcastle för att sova där en natt. På morgonen tog jag en taxi till flygplatsen. Taxichauffören var en glad skotte som satt och prata på om sitt liv, ett trevligt sätt att börja dagen på även om det ibland var svårt att hänga med på vad han sa.

Man kan ju tycka att jag vid det här laget borde vara så pass resvan och van vid att flygga men ändå så hade jag lyckats skriva ner fel nummer till resan från England men även den till England. Hur jag lyckades bet jag inte men hade även raderat mailen av någon anledning så kunde inte dubbelkolla. Men det löste sig som tur var utan problem. I Newcastle kunde jag fråga hos British Airways kundservice och få det rätta numret och på Arlanda kunde jag använda mig av kortet som jag betalde med. Men ganska klantigt gjort och jag blev förvånad själv eftersom jag brukar dubbelkolla sådant innan jag åker.

På flyget från Newcastle till London fick jag höra att jag räddat ett liv. Nu kanske ni undrar vad jag har gjort för heroisk insatt och det ska jag berätta för er. Jag berättade för flygvärdinnan att jag sett en mobil glida förbi på golvet och att jag antog att den var under sätena bakom mig (jag satt näst längst bak). De plockade upp mobilen och sa i högtalarna att de hittat en telefon. Så tydligen är man livräddare om man räddar en iPhone. Kvinnan som satt bredvid mig sa även ”bless you” till mig. Hlet klart dagens goda gärning.

På Arlanda verkade flyget ha parkerat så långt bort från utgången som möjligt och jag fick gå i vad som kändes som en evighet längs hela Terminal 2 innan jag äntligen kom ut. Möttes av mamma som sprang fram och krama mig, och pappa och lillebror.

Vi åkte hem till farmor i Östhammar och träffade fastrar och kusiner. Där väntade även en Thanksgiving-middag med kalkon och stuffing precis som det ska vara.

Efter födelsedagslunch för farmor åkte jag upp till Gävle. Blev fredagsmys med tacos precis som det ska vara om man är i Sverige, eller i alla fall hos Sicksacksfamiljen (som inte är Sicksackfamiljen längre). Vi gjorde även en del förberedelser inför festen och de fortsatte även under lördagen.

Jag och Kajsa väckte David med skönsång på hans 30-årsdag.

Festen blev riktigt lyckad och maten och tårtorna goda. Jag var ansvarig för tårtorna, blev prinsesstårta och de blev bra trotts att det var första gången jag gjorde en glutenfri sådan för första gången.

Under söndagen gjordes inte många knop men första ljuset tändes och vi såg första avsnittet av julkalendern. Från början hade vi en tanke om att gå på bockinvigningen men det blåste så mycket att vi inte var särskilt sugna på det så vi nöjde oss med att se klipp från det på nyheterna.

Idag gick jag upp okristligt tidigt för att ta tåget till Arlanda. Tog flyg till Manchester och sedan tåg till Danby så nu är jag hemma. En väldigt lyckad helg och snart är jag hemma i Sverige igen på obestämd framtid, är knappt tre veckor kvar nu.

Nu när jag är tillbaka hemma i England så känns det nästan overkligt att jag har spenderat helgen hemma i Sverige med nära och kära. Men jag har bilder och flygbiljetter som bevis om jag börjar tro att jag bara drömde.

PS. I onsdags på skolan hade vi förresten Midsommarfirande, utan maten men med stången. Tidigare har jag tränat på ”Små grodorna” och ”Räven raskar över isen” så vi sjöng de och gjorde rörelserna (eleverna var duktiga på att sjunga med så att det låter som att det inte bara är jag som sjunger). Trodde det skulle bli kaos med alla elever samtidigt även om de bara är femtio stycken. Vi var ute så innan vi började bad jag de blunda och fantisera sig bort till en varm sommardag. Som sig bör så avslutade vi med raketen vilket blev succé.

Den ser kanske lite sne ut och det är den också men den är ändå den finaste (och enda) midsommarstång gjord av papper som jag sett.