emelieabroad.blogg.se

Your car need some work

Den här bilden tog jag på väg hem från jobbet i veckan. Det är två män som håller på och meckar med en bil. Antagligen så ska de bara ta delar från den men blir ju roligare om man tänker sig att de ska få den att rulla igen. Kanske har de precis läst om Pippi Långstrump på rymmen för hon lyckas ju få igång en liknande bil.

Idag på morgonen åkte familjen till kyrkan men jag stannade hemma. De tycker nog jag är lite konstigt som hellre är hemma själv än att följa med dem till kyrkan. Men jag hade det riktigt skönt för satt ute på bakgården i solen och läste. Svettades som en tok för idag var det inga moln på himlen och det blåste knappt. Har läst på internet om Brasiliens klimat och tydligen ska Juli vara den kallaste månaden så får se vad som innebär med kallt här, ett som är säkert är att det inte är på samma nivå som i Sverige.

Vet inte riktigt vad den här dagen har mer att erbjuda så får se om det bara blir en slapparsöndag eller om det blir till att göra någonting mer vettigt.

Party!

Känner att jag behöver skriva ett inlägg med mer glädje efter föregående inlägg om homesickness.

Igår provade jag som sagt på Uberlandias nattliv och är nöjd måste jag säga. AIESEC hade annordnat en förfest för interns och ideelt aktiva. Jag klagade ju förut på att de borde finnas en facebook-sida som man vet vad som händer och det fanns det tydligen och nu har jag blivit inbjuden där.

Man betalade en liten summa i dörren och sen var det open bar. Det fanns öl och sprit. Shottade någonting som jag inte kommer ihåg namnet på (jag och brasilianska namn klickar inte så bra, kommer ihåg väldigt få namn) men det smakade som tequila fast det var från Brasilien. Det var väldigt trevligt där och träffade mycket nytt folk. Träffade bland annat tjejen som jag mailade med innan jag kom hit.

Jag, Hanna och Edward (eller Edgy som han blir kallad här för brassarna kan inte säga Eddie) blev upphämtade av två AIESECers. Det är dem som var med i parken/zoo förra veckan och det bor i samma del av staden som jag och känner sig också isolerade. Vi pratade av oss om våra värdfamiljer och kulturkrockar som vi stött på. Det är väldigt skönt att få prata engelska med folk som förstår en och där jag inte behöver prata långsamt och stanna upp för att förklara varannat ord.

Vid elvatiden så var det dags att dra vidare. Hanna åkte hem men jag och Edward följde med några AIESECers till en club (hemma säger jag ju alltid "krogen" men det känns av någon anledning fel att säga det här). En av killarna som var med hade tydligen kontakter så vi slapp stå i den väldigt långa kön vilket var bra för mig eftersom jag blev jättekissnödig när vi stod och väntade (intresseklubben antecknar!), i toalettkön träffade jag en brasiljanska som pratade engelska så då passade jag på att prata lite med henne. Även här betalade man en liten summa när man gick in och sen fick man dricka för hela det beloppet och om man köpte mer än det så fick man betala. Gubben som tog betalt verkade tjafsa om att vi var utlänningar eller nåt, förstod ju inte egentligen men det var något litet problem när vi kom men det löste sig och vi kom in. När vi kom in på dansgolvet så stod de flesta still vilket jag och Edward tyckte var lite tråkigt och konstigt. Men jag var där för att dansa/röra mig till musiken, så då gjorde jag det. Då var det några brasiljanskor som först tittade undrande på mig men så fick jag med mig dem i dansandet och även Edward kom igång. Vi stack minst sagt ut, dels för att vi dansade mest men även för att vi var de enda blonda och ljushyade där inne plus att Edward är väldigt lång.

Vi hade väldigt kul och jag glömde bort tiden en aning så vi lämnade inte cluben förän efter klockan två så det var ju dömt att misslyckas med att komma hem i tid. Vi fick skjuts hem av två AIESECers. Han som körde visste var området som vi bor i låg men inte vart min gata är men jag vet ju på ett ungefär hur bussen åker så vi åkte till bussterminalen så att jag skulle kunna visa vägen. Dock är det svårare att känna igen sig när det är mörkt plus att alkoholen nog lurade mitt minne en aning så vi snurrade runt ett tag innan vi äntligen kom fram.

Hanna, Edward och jag

Vi var förundrade över att det fanns 1-liters-öl. Bra när man vill dela med vänner

Vi fick kort med våra namn på som vi skulle visa upp i baren för att få dricka

Jag och några av tjejerna som dansade med mig

Killen med kontakter, jag och Edward

Vi med lite random människor

Musiken var kanske ingen megahöjdare direkt. Den kändes lite 2010 skulle jag nog säga, inget fel på det men det kändes inte så nytt och fräscht. Sen var det någon som uppträdde live så det kan ju också ha påverkat musikvalet.

Nästa gång jag går ut ska jag försöka att få sovplats hos någon kompis så jag slipper curfew. Jag menar jag vill ju uppleva utelivet här till fullo och då kan man ju inte gå hem mitt i alltihopa.

Homesick

Jag har lite hemlängtan. Jag saknar Sverige och att prata svenska. Jag saknar den svenska maten, mjölken och vattnet. Jag saknar svensk natur. Jag är trött på att höra frågan om jag gillar Brasilien, det hade ju blivit så dålig stämmning om jag svarade något annat än att jag gillar det (och det är sanning, bara inte idag). Jag är glad att jag är här för det är kul att ta del av en ny kultur och träffa nya människor. Men idag känns det inte så kul att vara här. En anledning till det kan vara att jag igår var ute och provade på Uberlandias nattliv så idag är jag minst sagt lite sliten och tycker synd om mig själv. Hade helst suttit i fåtöljen hemma hos Kajsa och ätit pizza från Gavlegrillen, men det går ju inte riktigt. Är så lätt att tänka tillbaka på hur man har haft det förr och sakna det vilket är dumt för borde ju leva i nuet och passade på att njuta.

En annan sak som gör att jag längtar bort här ifrån är att min värdfamilj som är religiösa och ganska konservativa. De är ju väldigt snälla och har tagit in mig i familjen men det har också sina nackdelar. Igår när jag skulle ut med andra AIESECers så fick jag en curfew (alltså en tid som jag måste vara hemma till) vilket jag aldrig har haft förr tidigare i mitt liv och trodde nog inte att det skulle hända nu när jag är 25 år. Först sa de att jag skulle vara hemma 23.00 och ändrade det sen till 00.00 och då hade jag knappt hunnit ut innan jag skulle vara hemma igen så jag sa ifrån och att jag inte tyckte det var rätt. Larissas förklaring var att de ser mig som en dotter, att de har regler i det här hemmet och att det är farligt här i Brasilien. Jag förklarade att jag är försiktig av mig, att jag inte kommer att vara ute ensam och att jag faktiskt är 25 och jag har åkt hit själv så jag borde klara mig på egen hand. Så tillslut blev curfewn 02.00. But I don't do curfew's och jag glömde bort tiden så var hemma halv fyra istället. De har inte sagt något om det, de sov ju när jag kom hem. Men känns ju dumt att bryta mot en sån regel egentligen men de borde förstå att jag är här på egen hand och kan ta hand om mig själv. Något av en kulturkrock kan man väl säga.

Sen idag så var jag tvungen att följa med dem till kyrkan på någon form ab bibelstudier för mamman tyckte det var farligt att låta mig vara hemma själv, vet inte vad hon tror skulle hända. Som tur var behövde jag inte sitta med dem i kyrkan så jag satt utanför och läste min bok för är inte jätteroad av att höra jesus-snack på portugisiska. Familjen har åkt iväg till kyrkan nu på kvällen men då fick jag stanna hemma men jag fick lova att inte svara i telefonen eller öppna dörren, varför jag nu skulle göra det eftersom jag inte förstår vad folk säger. Skönt med lite riktig egentid. Nog för att det egentligen är dumt att vara själv och inte göra något speciellt när man är homesick...

En annan sak jag blir tokig på här att de har noll tidsuppfattning och verkar inte direkt planera något i förväg. Det där med tidsuppfattningen skulle man kunna tro skulle passa mig som handen i handsken eftersom jag inte är jättebra på att komma i tid, men med mig snackar vi minuter här snackar vi timmar. Igår skulle han läraren som var med i parken/zoo förra lördagen komma och hämta mig vid tre men han kom istället vid fem. Det kanske var ett språkligt fel som uppstod men ändå drygt att mest bara gå runt och vänta. Sen det där med att planera, det är ofta som de kommer samma dag och säger "nu ska vi åka hit" eller "nu ska vi göra det". Nog för att jag inte har något annat inplanerat direkt men jag tycker ändå om att veta i förväg vad som ska hända, på ett ungefär i alla fall. Jag saknar att ha mitt eget liv för här blir det mest att jag följer efter andra eftersom jag inte kan språket och inte hittar här. Så jag tycker om att åka till jobbet och jag ser fram emot att börja ta lektioner i portugisiska.

Nu blev det här kanske ett lite deprimerande inlägg men ni ska inte oroa er där hemma för egentligen har jag det bra.

En vecka

Idag är det en vecka sen som jag kom hit till Uberlandia. Tycker nog att den här veckan har gått ganska långsamt men jag har en känsla av att de resterande veckorna kommer gå desto fortare, på gott och ont.

Idag efter jobbet satt jag ute och läste på bakgården tills det blev mörkt, vid sex. Som svensk tycker jag att det är väldigt skönt ute, på dagarna är det runt 25 grader och det blir lite kallare på kvällarna. Det är ju det vi har i Sverige om somrarna om det inte regnar och blåser men här tycker de att det är kallt. En sak jag undrar över hur de orkar göra någonting och kan leva när de har sommar för då är det ännu varmare men jag har inte sett nån AC här i huset och andra AIESECers har tänkt på detsamma...

Möte med nya människor

Idag var det dag två på jobbet. jag och Maria delade upp undervisningen lite grann mellan oss. Vi kom fram till att det räcker att vara en i klassrummet åt gången så vi vi pratade med the headteacher och frågade om vi kan dela upp dagen mellan oss, vilket hon tyckte var helt okej. Så från och med imorgon så kommer en att jobba på morgonen och en på eftermiddagen, så vi byter av varandra vid lunch. Nog för att jag är här för att jobba men det är ändå skönt att jobba halvdagar. Det är tröttsamt att jobba heldagar, blir mycket tid där vi mest bara sitter och väntar och så kan vi inte ta för oss att göra något direkt vettigt för vi har inget kontinuerligt schema.

När vi var klara för dagen så åkte vi till centrumet, har aldrig varit i den delen så var kul att se. Vi gick till en glassbar där de hade hur mycket olika glassmaker som helst. Man plockade glass själv, jag tog fem olika kulor och Maria tog sex. Sen gick man fram till kassan och vägde sin skål och fick ett pris. Jämfört med glass hemma i Sverige så var det väldigt billigt och det var fantastiskt gott. Såklart lyckades jag klanta till det en aning för tydligen ska man få en stämpel på kvittot som visar att man betalt, jag hade betalt men hade tappat bort kvittot. Så med hjälp av teckenspråk och att se en aning förvirrad ut lyckades jag förklara det för hon i kassan - som kände igen mig eftersom jag sticker ut ur mängden här - och en snäll tant som jobbade där fick leda mig ut ur glassbaren. Men nu har jag ju lärt mig det till nästa gång att jag ska hålla hårt i kvittot.

Allt detta för 7 reals vilket är ungefär 20 kronor

Nöjd tjej

Efter vårt glassintag väntade vi på att en kille från AIESEC skulle komma och hämta oss men han var, som alla brassar är, sen så vi fick vänta lite extra. Han skjutsade oss till en skola där vi var på möte angående att ta lektioner i portugisiska. AIESEC har gjort en deal med skolan att vi får lektioner i portugisiska och i utbyte ska vi ge lektioner i engelska och berätta om land vi kommer ifrån och vår kultur och specialiteter. Känns som ett bra utbyte och ser fram emot att komma igång. Ska bli skönt att lära sig lite portugisiska så jag inte känner mig helt bortkommen så fort någon säger något. Läraren var en storvuxen man runt 60 år med ett rejält handslag. Han är den första brasiljanaren som vi träffat som pratar engelska utan brytning så vi blev lite förvånade när han sa att han var från Brasilien.

Efter det följde jag med Maria och killen som var med på mötet till en restaurang för att möta upp andra AIESECare, dels sånna som jag själv som är här och arbetar på skolor och företag men även de som jobbar med AIESEC Uverlandia. De har bara varit här en vecka längre än mig men verkar känna alla så bra och ha härlig gemenskap. Nog för att jag tycker om min värdfamilj mycket och det är väldigt gulliga mot mig men det är ju skönt att träffa andra som är i samma situation. AIESEC Uberlandia skulle kanske fixa en facebook-grupp så man lättare kan ta kontakt med varandra... Med hjälp av GPS i deras telefoner kollade vi upp hur man tog sig dit och det visade sig att det bara var 3 km dit så vi bestämde oss för att gå. Det var skönt att vi var tre, när vi gick inne i stan så var det inga problem med upplysta gator men sen kom vi utanför centrum och då blev gatorna mindre upplysta - antar att de inte är gjorda för att man ska vara ute och promenera efter mörkrets intrång (börjar bli mörkt vid kl. 18) Det var väldigt trevligt och vi åt god mat. Nu kanske ni tror att jag var på en brasiliansk restaurang men så var inte fallet för på den här restaurangen serverade de mat från Mellanöstern. Klockan blev elva på kvällen när några av oss började tänka på refrängen. Eftersom jag var på en ny plats i Uberlandia där jag aldrig varit förut och det var mörkt så kände jag inte för att försöka hitta hem med buss, speciellt inte eftersom jag skulle behöva åka själv hela vägen. Jag fick hjälp att ringa taxi, kändes som det säkraste sättet att ta sig hem. När taxin kom visade jag upp lappen med adressen till vart jag bor och han körde hem mig. Himla bekvämt och det gick på 20 reals (60 kronor) så det känns helt värt.

Några av de som var med och jag

Första jobbdagen

Titeln avslöjar min dag men idag har i alla fall min delaktighet i the Educational Project startat här i Uberlandia. Känns skönt att få komma igång även om jag tror att det kan bli en stor utmaning. Det är ingen på skolan förutom jag och hon jag jobbar med som pratar engelska, och vi pratar inte portugisiska. Hon jag jobbar med heter Maria, är från Ryssland men pluggar i England (eftersom hon presenterade sig så antar jag att det är viktigt för henne att man understryker det). Hon har varit här i en vecka och började jobba i torsdag. Eftersom jag kom när halva skoldagen gått och det var min första dag så undervisade hon och jag iakttog hur hon gör, men imorgon ska jag ta en mer aktiv roll. Eleverna är mellan 8 och 11 år. Det är speciellt att undervisa barn som inte förstår vad man säger och vi förstår inte vad de säger. Vi använder basic words så som "silencio" och sen blir det mycket att peka på saker och säga det engelska ordet. Det kommer bli långa dagar, börjar 8.30 och slutar vid 15.30. Skoldagen är uppdelad i två delar, första halvan är det en barngrupp och sen på eftermiddagen kommer nästa barngrupp. De barngrupperna är uppdelade i två så sammanlagt blir det fyra små grupper att undervisa.

För att kunna kommunicera med kvinnan som verkar vara någon form av headteacher på skolan använde vi google translate, det blir ju inte hundraprocentigt korrekt men man förstår varandra. Himla smidigt, det är även så jag kommunicerar med brodern här hemma.

När jag åkte till skolan så kom det en kille från AIESEC och hämtade mig och han visade mig hur man åker buss dit. På vägen hem tog jag och Maria sällskap på första bussen till bussterminalen men där skulle vi med olika bussar. Gick bra att åka buss själv, förutom att jag hoppade av för tidigt. Om jag hade hoppat av där jag skulle så hade det bara varit 50 meter hem från hållplatsen men nu blev det en trevlig promenad istället. Var över förväntan lugn trots att det var första gången jag var på egen hand här i Uberlandia men jag tänkte på vad pappa sa till mig innan han sa hej då och lämnade mig på Arlanda "om det händer något så var cool". Jag såg ju vilket håll bussen fortsatte åt och visste på ett ungefär vart jag skulle så jag traskade på och vid slutet av vägen kom jag till en affär som jag och Larissa varit vid förut och då visste jag hur jag skulle gå för att komma hem.

Såhär ser klassrummet ut. Svarta tavlan är målad direkt på väggen.

Här är "matsalen" som inte är någon sal utan mest är en plats med tak över.

Här är skolgården som är precis bevid matsalen.

En liten tistel:
AIESEC har en fin slogan och stoltserar med att de finns massor av länder och att det är världens största studemtorganistation. Men jag är lite skeptiskt för efter dessa dagar jag varit här så känns det som att det är mycket snack och stora fina ord. Nog för att de kom och hämta mig vid flygplatsen men sen så hörde jag ingenting från dem förän igår, det hade ju varit så lätt om de bara hade förklarat vad planen var och vem jag ska kontakta om jag har frågor. Sen idag när jag hade varit på skolan i ett par timmar så kom det en annan kille från AIESEC (alltså inte han som följde mig till skolan på morgonen) och hade en annan volontär med sig som trodde att hon skulle vara där. Tydligen så står det i deras kontrakt med skolorna att det får vara max två volontärer på samma skola. Så han frågade mig om jag trivdes där (vilket är svårt att svara på efter två timmar) eller om jag ville byta - så jag stannade kvar och den andra fick åka vidare till en annan skola. Har ju inte jobbat för AIESEC i Sverige så vet inte om de är bättre men själv hade jag nog organiserat det på ett bättre sätt (såklart!) och sett till att volontärerna som kommer hit har en bestämd plats redan från början, jag tänker mig att det är lättare att hålla koll på vilka platser som är upptagna respektive lediga. Men det kanske bara är jag... hehe

Work for free?!

Idag gick det upp för Larissa och familjen att jag är här för att arbeta utan att få betalt för det, vilket var det dummaste de hört i princip. De tror att jag blir lurad på något sätt, antar att det är vanligt med oärliga människor här (vilket en uncle sa till mig igår, "it's dangerous here", tryggt att veta). Det vet vad en volontär är men verkar ändå inte förstå konceptet. Har försökt förklara för dem att jag vet på vilka grunder jag har åkt hit. Men det är klart att det låter helt knäppt att komma till ett frammande land och jobba gratis.

Det har ju de senaste dagarna varit lite oklart över var och när jag ska börja jobba men idag ringde de från AIESEC och pratade med Larissa så imorgon ska det komma förbi någon som ska visa mig vart jag ska vara. Hoppas det går bra och att det bringar lite klarhet. Vore även trevligt att träffa lite andra volontärer.

Deus me ama!

"Gud älskar mig" betyder det, och det gör även Jesus har jag fått höra många gånger idag för söndag är lika med kyrkdag här. På morgonen följde jag med familjen till kyrkan. Det var mest ett stort ljust rum med bilder och texter om Jesus och Gud, inga direkta kors och ingen Jesus på kors. Jag hade väntat mig något stort och pampigt men det pampiga ligger kanske i vad man gör det till istället. Även här var de dåliga på att passa tiden, men Jesus verkar vara en trevlig en så han har nog överseende med det.

Det började med sång och dans. Texterna var på portugisiska men Larissa översatten dem övergripande och det var spm det brukar vara i kyrkor om den kärlek som Gud och Jesus utstrålar. Sen så predikade prästen som i jämföreslse med sin fru, som sedan tog över, vara ganska lågmäld. Frun där emot sjöng och pratade (näst intill skrek) högt. Eftersom de inte kände igen mig, kanske för att jag sticker ut med mitt blonda hår och bleka hud, så kom det fram folk som arbetade i kyrkan till mig och Larissa och var nyfikna på mig. Då jag var nny där bad de mig fylla i lite uppgifter om mig själv - datum, namn, ålder, adress (i mitt fall vilket land jag kommer ifrån) och varför jag var där. Sen så läste prästfrun upp det här och jag fick ställa mig upp vid min plats så att alla såg mig ordentligt. Församlingen vände sina blickar mot mig och de välkommnade mig och bad för mig (ändå bra att någon gör det emellanåt). Ni kan ju gissa om jag blev röd i ansiktet (vilket alla här tycker är en underhållande egenhet att mitt ansikte ändrar färg då och då för generade på det fysiska sättet verkar de inte bli här), dels för att jag inte alls var beredd på att jag skulle ställa mig upp men även för att jag inte förstod ett enda ord av vad prästfrun sa men Larissa hjälpte till att översätta. Efter gudstjänsten fick jag gå fram och hälsa på prästen och hans fru och det hälsade mig välkommen och sa att jag alltid är välkommen att komma tillbaka. Fick med mig ett papper hem med text på, ser ut att vara "Fader vår" eller något i den stilen.

På kvällen fäljde jag med Larissa till hennes kyrka, som hon kallade det. Där är hon med och spelar gitarr och sjunger under gudstjänsten. Även där var folk nyfikna på mig och även där så hade prästfrun en stor roll i predikandet. Antar att hon (vid båda kyrkorna) är utbildad på något sätt inom det men eftersom hon är gift med prästen så blir hon automatiskt prästfru - prästen och frun verkar samarbeta kring gudstjänstens utformning. Den andra kyrkan var inte lika stor och det var heller inte fullsatt. Den första timmen bestod av sång, predikan och välsingning. Under den andra timmen vet jag inte vad som hände för då skulle alla barn gå in i ett annat rum så att de vuxna fick vara i fred och då var Larissa och några andra i hennes ålder ansvariga för dem så jag följde med dit.

Det är intressant att se hur religion påverkar folk och hur de uttrycker den. Här i familjen där jag bor så har det inga bilder på Jesus men de har lappar/små skyltar där det står saker i stil med "Jesus älskar mig/dig/oss" och Larissa som är nyfiken på svenska språket ville lära sig hur man säger "Jesus älskar mig". Hade jag inte varit i kyrkan med Larissa utan istället bara gått förbi under en pågående gudstjänsten så hade jag nog undrat vad det var för fanatiska människor, nu förundras jag mest över hur lågmälda vi är i den svenska kyrkan. Här verkar det handla mycket om att prata så högt som möjligt så att Jesus hör en. Alla pratar i mun på varandra och ibland hör man någonting som låter som "hallelulja" bakgrunden. Det var ingenting on Jesus lidande och hans kropp och blod. Det var mer betoning på hans kärlek och att han vill oss allt gott och om det händer något dåligt i ens liv så är det jag själv som har påverkat den händelsen och inte Jesus. Istället för (antagligen inte helt korrekt att säga "istället för" men ni fattar vad jag menar) nattvard så fick man en liten klick (ett doppat finger) doftolja satt mot pannan som skulle symbolisera någonting som jag inte riktigt kommer ihåg nu i skrivande stund. När det blev tid för församlingen att säga sina böner så stod prästfrun och sa någonting i microfonen, andra som arbetade i kyrkan stod upp med händerna i luften och sa även de någonting och så var det en del av församlingen som sasina böner väldigt högt och andra mumlade. Vi höll varandra i händerna och Larissa sa att jag också kunde be, jag gjorde ett försök men det var alldeles för mycket ljud så jag kunde inte koncentrera mig. (plus att jag inte är så van att be så visste inte vad jag skulle säga). Under tiden så gick prästen och de andra som jobbade i kyrkan runt och lade sina händer på församlingens huvuden, även mitt, för att välsigna. Egentligen en gissning eftersom jag inte alls förstår vad de säger.

Händelserik dag

Imorse var jag och Larissa uppe med tuppen, eller snarare deras kanariefågel som tycker om att låta. Vi gick till skolan och mötte upp med de andra som vi träffade igår. Vi klämde in oss i en liten bil, fyra stycken i baksätet - finns det hjärterum som finns det stjärterum men strunt i säkerheten verkar vara Brasiliens motto. Vi åkte till en park/zoo. Vi började med frukostknytis, alla hade tagit med sig något och det mesta var olika sötsaker. Fick tillfälle att prova lite brasilianska specialiteter.

Sen så roade vi oss med lite lekar. Först "peteca" (bilden under visar hur den ser ut), vi stod i ring och slog den mellan oss och försökte slå den mellan oss så många gånger som möjligt utan att den landade på marken. Man slår den mellan sig genom att använda handflatan som slagträ/racket. Sen spelade vi fotboll som slutade med en bruten nagel för mig men innan dess var det kul. Vi gick vidare och efter ett tag kom vi till ett litet zoo. Larissa var tvungen att gå för hon hade skola (på en lördag?!). Men då fick jag tillfälle att prata med de andra och lära känna dem lite mer.

Som vanligt när jag går på nya djurparker, vilket jag inte gör jätteofta, är jag rädd att det ska komma terarium med ormar på oväntade ställen men det gjorde det som tur var inte. Det fanns många olika papegojor och andra fåglar, lejon, apor och ett akvarierum med massa olika fiskar i olika akvarium. Har även gått i djungel, i fipflops, inte djungel-djungel men det var sådana växter som finns i djungeln och delvis så gick vi bara på en liten stig i djungeln. Efter så följde jag och de flesta av de andra med läraren och hans familj hem där vi åt lunch. Då var klockan halv fyra men de äter så sent i det här landet.

Lärarens fru (som jag inte kommer ihåg namnet på för tillfället men hon är väldigt snäll och gullig), jag, Larissa (som jag bor med/hos), amerikanskan Hanna och engelsmannen Edward

Karen (dotter till läraren) och Larissa

Jag och Flavio (läraren)

När jag tog den här bilden tittade de andra lite konstigt på mig men jag tyckte det var kul att det fanns en fisk som hette samma sak som lillebror :)

Efter lunchen kom Larissa och hennes föräldrar och hämtade mig. Hemma så duschade vi och snyggade till oss för vi skulle på fest. På grund av språkförbistringen så hade jag inte uppfattat att det var ett bröllop vi skulle på så är glad att jag tog på mig klänning så jag kände mig någorlunda uppklädd i alla fall. Larissa presentera mig för massa olika människor där alla var antingen aunt, uncle eller cousin.

Brassarna är lite annorlunda mot oss svenskar. För det första håller de aldrig tiden, inte ens för bröllop så under vigselns gång så droppade det in nya människor hela tiden. Jag skulle inte säga att de är respektlösa, det ser det nog som att det visar respekt genom att vara fär, men jag skulle inte uppskatta om folk pratar om annat under min vigsel och pratar i telefon. Nog för att vi var utomhus och det var mycket folk och vi stod en bra bit ifrån prästen och brudparet, men ändå. Sen under middagen var det som att vara på vilken middag som helst bara det att det var väldigt mycket folk. Nog för att det kretsade kring brudparet men inte på samma sätt som i Sverige. Ändå kul att se och ha varit på ett brasilianskt bröllop. Ur svensk synvinkel är det också kul att se att i princip alla vuxna på festen drack läsk och det bara ett fåtal som drack öl. Trodde ändå att man drack vin i Brasilien men tydligen inte. I Sverige så handlar mycket om att dricka alkoholhaltiga drycker men inte här, kan bero på att de är högljuda och pratglada utan berusningsdrycker men att vi svenskar behöver lite hjälp på traven för att komma igång med det.

Larissa och jag

Kalasklädda

Skadad!

Det ser värre ut och det låter värre än vad det är. När vi (de som jag träffade igår på skolan) var i parken idag så "kickade de lite boll" och spelade lite fotboll. De undrade om jag ville vara med och jag sa först nej eftersom jag inte alls spelar men efter kort övertalning så var jag med ändå, behöver ju inte verka alltför tråkig såhär i början. Alla tog av sig skorna och det gjorde jag med för var en sandplan. Till saken hör att jag var inte överdrivet aktiv på planen och jag rörde bollen tre gånger men sista gången så lyckades jag bryta min nagel på stortån. Det gjorde inte ont men jag kände att något inte var helt rätt och tittade ner mot min fot och såg att det blödde så jag gick av planen. Har inte kollat jättenoga på det än men nageln har spuckigt på mitt (lodrätt) och det blödde. Var ingen som hade plåster men jag till toaletten och sköljde av tån och var beredd att ta på mig strumpor och skor, hade passande nog converse på mig. Men när jag kom ut igen så hade läraren/ledaren fixat fram sånt bandage (tappade det riktiga namnet, men en linda) och tejp så han plåstrade om min tå och så var det någon som hade med sig extra flipflops som jag fick låna. Men så himla typiskt att det skulle hända när bollsport verkligen inte är något som jag sysslar med i vanliga fall, kanske därför som det hände också bara för att bevisa det... hehe

Internet på min dator

Under eftermiddagen så hjälpte brodern mig med att fixa internet till min dator eftersom dom har WiFi här. Han har även hjälpt till att fixa sladden till min dator. Jag hade tagit med mig en adapter så att jag kan använda mina laddare här men så är kontakten från min dator för stor och klumpig för att den skulle passa i den. Vi försökte alla tre - jag, Larissa (dottern) och Wallace (brodern) men fick ge upp. Wallace tog det på största allvar eftersom han ska bli el ingenjör och som tur var hade han en extra sladd så vi kunde byta ut den delen och det funkade (är ju en klum på sladden där den ena sladden går in i datorn och den andra in i väggen och det är den som går in i väggen som han har bytt).

Senare på eftermiddagen så fick jag och Larissa skjuts av hennes mamma till skolan där vi träffade Larissas klasskompisar och andra (vad jag tror är) volontärer. Tror att det är skolan där hon lär sig engelska, skolverksamheten här verkar lite uppdelad på olika små skolor/lokaler. Fick i alla fall träffa läraren som är väldigt trevlig och presenterade mig för allihopa och verkar glad över att jag är här. De andra volontärerna är en tjej från USA och en kille från England.

Idag när vi hemma i Sverige firar Midsommar och att solen aldrig går ner så har de här i Brasilien "their first day of winter" fick jag höra idag. De undrade hur vädret och klimatet är i Sverige och jag berättade att vi har sommar nu men att det är ungefär lika varmt som här, runt 25 grader. Det tyckte det var det galnaste de hört när jag berättade att vi under vintertid brukar ha runt -10 grader. Lite skillnad i klimat minst sagt men det är ju även det som är charmen med att jorden är rund. En liten kulturkrock med det är att som svensk är jag uppfostrad med att man ska vara ute när det är sol och fint väder men här är det ju typ alltid sol så det har inte den tanken om att ta vara på solen på samma sätt.

Pa plats

Min forsta dag i Uberlandia har borjat men inte direkt tagit fart. Ar fortfarande oklart vad som ska handa har nast men far antagigen reda pa det under dagen alternativt att jag mer aktivt far ta reda pa vad som ska handa.

Bor hos en vardfamilj och lanar deras dator nu, far se om det gar att fixa internet till min dator sa jag kan borja skriva bokstaver med prickar igen.

Vardfamiljen ar trevlig och gullig, dock ar det bara deras dotter, 16 ar, som kan lite engelska. Det blir svart att kommunicera men hon har sitt lexikon och jag har mitt sa pa nagot satt ska vi nog lyckas och jag kom ju igar sa vi har tid pa oss att lara knna varandra och utveckla kommunikationen.

Resan fran Rio de Janeiro till Uberlandia gick bra. Som sagt ar spraket en svarighet men jag lyckades fraga och forsta vart jag skulle checka in i Rio och resvaskan kom med mig hela vagen hit. Dock har min resvaska lyckats komma bland de sista pa bandet vid bagge tillfallen igar sa att jag har hunnit med att tanka att den kommit med pa ett annat plan vid mellanlandningarna.
Sen hade det gatt lattare att veta vart jag skulle om flygplatsen inte hade tva avgangar fran samma gate med skillnad pa 10 minuter. Blir valdigt forvirrande nar de star och skriker pa portugisiska och jag inte forstar ett ord. Men jag gick fram och log och sag antagligen valdigt forvirrad ut och visade upp mitt boardingpass och de pekade vart jag skulle.

Uberlandia har en valdigt liten flygplats dar flyget jag kom med var det enda pa plats. Har aven sett hela Uberlandia fran luften eftersom piloten av nagon anledning tog ett varv innan vi landade, nu ar det ingen jattestor stad men anda. Nar jag kom ut stod tre personer och vantade pa mig, tva killar och en tjej, och de hade en lapp dar det stod "Emelie, welcome" pa. Forsta gangen i mitt liv som det hant och mojligtvis den enda gangen med. Vi akte forst till universitet for att ta reda pa vilken adress jag ska bo pa. Jag kande mig en aning uttittat men alla var trevliga. Har inte traffat nagra andra AIESECers an men ska finnas 10-15 andra volontarer har fran olika lander. Traffade dock en amerikan lite snabbt, fran Texas, som ocksa var har for att lara ut engelska.

Annars sa tycker jag att arketekturen och miljon har i Brasilien paminner om Italien, aven manniskorna sa jag har hallt pa att anvanda de fa ord pa italienska som jag kan. far se till att lara mig de fa orden pa portugisiska istallet.
Hoppas pa att jetlaggen forsvinner under dagen. Igar var jag jattetrott vid atta pa kvallen, klockan ar ju faktiskt ett pa natten hemma i Sverige da, sa jag gjorde mig klar for sangen. Delar rum med dottern som verkar ivrig pa att lara sig mer engelska an det lilla hon redan kan. Har sovit gott i natt, skont att ligga ner och sova (nog for att jag och mannen jag satt breve pa planet fran Paris hade en ledig plats som gjorde att man, eller i alla fall jag, kunde bre ut sig lite extra men det ar inte jatteskont att sitta och sova)

Just i skrivande stund hor jag brodern sitta och spela gitarr och sjunga, traffade honom bara lite kort imorse sa vet inte hur hans engelskakunskaper ar. Dottern skaulle komma hem vid tolv sa far se vad som hander efter det eller om jag fatt kontakt med AIESECfolket har.

Glad Midsommar pa er dar hemma!

Aeroports de Paris

Forsta mellanlandningen. Ar ungefar tre timmar kvar innan jag ska ga ombord pa nasta fly och jag passar pa att lana en dator med internet har dar av blir det inga prickar pa vara fina svenska extrabokstaver.

Forutom att morgonen borjade med att pappa fick hjalpa mig att boka ett nytt flyg - inrikes i Brasilien - sa gar det som planerat. Kanns dumt att saga det nu nar inte ens halften av restiden ar avklarad an men jag tanker positivt. Ironin i det hela med historien om flyget ar att nar jag fragade min kontaktperson i Brasilien vart jag skulle flyga sa hon att Rio eller Sao Paulo - det som passade mig bast. Vet inte vad hon tankte pa nar hon skrev det i sitt mail for sen skrev hon igar kvall (framforhallning verkar brassar vara bra pa, good to keep in mind) att jag skulle aka hela vagen till Uberlandia, inte jattekonstigt for det ar en bra bit mellan Rio och Uberlandia. Men ironin i det hela ar att det inte gar nagra direktflyg fran Rio till Uberlandia sa nu maste jag mellanlanda i Sao Paulo...

Det blir lite langtrakigt och trottsamt att ha langa vantetider pa flygplatser nar man reser sjalv men anda sa flyter tiden pa. Sen uppstar en ovanlig tystnad eftersom jag fatt lock for vanster ora efter att vi landat sa allting later lite dovt.

Ska bli skont att komma fram for den har vantan gor att jag hinner tanka sa mycket och grubbla over hur resan ska ga och hur det kommer ga med projektet. Men forst och framst hoppas jag att jag kan sova pa flyget till Rio for jag kanner mig valdigt trott eftersom jag inte kunde sova sa bra i natt. Ar inga sma fjarilar som fladdrat runt i min magen, snarare heffaklumpar som dundrat omkrin. Men nu ar det tillbaka till att vara fjarilar och det ar en betydligt behagligare kansla :)

Vad har jag gjort?

Det är lite känslan i magen såhär när jag ska gå och lägga mig natten innan avfärd. Kanske för att allt känns lite oklart just nu efter ett oväntat och diffust mail. Intalar mig att det är ett enkelt missförstånd och att det löser sig på något sätt. När jag väl sitter på planet finns det ingen återvändo och då måste jag finna en lösning på eventuella hinder som uppstår längs resans gång.

Studentfirande och resfeber

Igår tog lillebror, som inte är så liten längre, studenten. Vi var inne i Norrtälje och kollade på hans utspring och tittade sedan på när alla flaken åkte iväg. I Norrtälje verkar polisen ta det här med flakåkande på största allvar, flaken åkte nämligen i karavan med poliseskort. var en polisbil först som antagligen var utplacerad mest för att hålla hastigheten och sen var det en polisbil som åkte efter med varningsblinkers på och stoppade upp trafiken så att ingen bakom kunde köra om.

Blev allt lite nostalgisk av att se alla glada, lite överförfriskade, studenter som hoppade och skrek a glädje på sina flak som om det inte fanns någon morgondag. Antar att det är en viss tomhet de har vaknat upp med idag för det gjorde i alla fall jag, då för sex år sedan även fast jag visste vad jag skulle göra efter sommaren.

Sen var det mottagning här hemma med god mat och trevligt sällskap. Studenten blev tilldelad en lambo, drickandet var inga problem men sången var inte helt godkänd så där krävs lite övning. Festligheterna här hemma slutade inte då lillebror åkte iväg för slutskivan utan tog sig till en ny nivå med skönsång och spontandans ivardagsrummet och avslutades med ett dopp i sjön.

Idag var vi på invigningen av nya utställningen i museét här i Skebobruk. Sånt man får göra när man bor här ute och pappa är med och engagerar och arrangerar. En man från kommunen var här och höll tal och några tjejer från trakten sjöng och sen serverades det fika. Har aldrig varit i museumet tidigare så det var helt klat på tiden. Intressant att se hur det såg ut på den tiden då det faktiskt var ett bruk här. En bekant till mamma och pappa kom fram till oss och sa att vi såg ovanligt fräscha ut för att ha varit på studentfirande och var förvånad över att se hela familjen på plats. Ändå skönt att ha varit lite kulturell och aktiv idag eftersom resterande dagen har varit en seg och slö dag.

Resfebern ligger på en ganska hög nivå även om jag försöker ignorera den. Blev inte bättre av att folk igår frågade vad jag ska hitta på nu när jag har studerat klart och säger för femte gången till den femte som frågar att jag åker iväg som volontär till Brasilien på onsdag. På onsdag! Det är helt galet att det är så få dagar kvar. Som sagt, fjärilarna i magen gör sig påminda ibland men är på en hyfsad nivå än så länge. Dock känner jag mig lite stressad för det känns som att det är så mycket som ska göras innan men jag har inte riktigt koll på vad. En fejkad känsla av att "det löser sig" infinner sig då och då vilket egentligen inte förbättrar den ursprungliga stresskänslan. Men jag har i alla fall får bekräftat att jag blir hämtad vid flygplatsen i Rio De Janeiro och det känns skönt.

Att lära barn/ungdomar engelska ska såklart bli en utmaning då jag inte kan deras modersmål men jag har ändå gått lärarutbildningen i fyra år och borde ha lärt mig någonting vid det här laget. Men den största utmaningenblir helt klart att försöka göra mig förstådd i ett land där de är dåliga på engelska och jag inte kan ett enda ord på portugisiska. Challenge accepted! Och jag har ju mitt lilla fick-lexikon så det ska nog inte gå någon nöd på mig *nervöst skratt*

Imorgon ska jag börja packa, känner att två dagar innan är "i god tid" för mig med tanke på att när jag skulle åka iväg som au pair och vara borta i ett år så packade jag dagen innan...