"Gud älskar mig" betyder det, och det gör även Jesus har jag fått höra många gånger idag för söndag är lika med kyrkdag här. På morgonen följde jag med familjen till kyrkan. Det var mest ett stort ljust rum med bilder och texter om Jesus och Gud, inga direkta kors och ingen Jesus på kors. Jag hade väntat mig något stort och pampigt men det pampiga ligger kanske i vad man gör det till istället. Även här var de dåliga på att passa tiden, men Jesus verkar vara en trevlig en så han har nog överseende med det.
Det började med sång och dans. Texterna var på portugisiska men Larissa översatten dem övergripande och det var spm det brukar vara i kyrkor om den kärlek som Gud och Jesus utstrålar. Sen så predikade prästen som i jämföreslse med sin fru, som sedan tog över, vara ganska lågmäld. Frun där emot sjöng och pratade (näst intill skrek) högt. Eftersom de inte kände igen mig, kanske för att jag sticker ut med mitt blonda hår och bleka hud, så kom det fram folk som arbetade i kyrkan till mig och Larissa och var nyfikna på mig. Då jag var nny där bad de mig fylla i lite uppgifter om mig själv - datum, namn, ålder, adress (i mitt fall vilket land jag kommer ifrån) och varför jag var där. Sen så läste prästfrun upp det här och jag fick ställa mig upp vid min plats så att alla såg mig ordentligt. Församlingen vände sina blickar mot mig och de välkommnade mig och bad för mig (ändå bra att någon gör det emellanåt). Ni kan ju gissa om jag blev röd i ansiktet (vilket alla här tycker är en underhållande egenhet att mitt ansikte ändrar färg då och då för generade på det fysiska sättet verkar de inte bli här), dels för att jag inte alls var beredd på att jag skulle ställa mig upp men även för att jag inte förstod ett enda ord av vad prästfrun sa men Larissa hjälpte till att översätta. Efter gudstjänsten fick jag gå fram och hälsa på prästen och hans fru och det hälsade mig välkommen och sa att jag alltid är välkommen att komma tillbaka. Fick med mig ett papper hem med text på, ser ut att vara "Fader vår" eller något i den stilen.
På kvällen fäljde jag med Larissa till hennes kyrka, som hon kallade det. Där är hon med och spelar gitarr och sjunger under gudstjänsten. Även där var folk nyfikna på mig och även där så hade prästfrun en stor roll i predikandet. Antar att hon (vid båda kyrkorna) är utbildad på något sätt inom det men eftersom hon är gift med prästen så blir hon automatiskt prästfru - prästen och frun verkar samarbeta kring gudstjänstens utformning. Den andra kyrkan var inte lika stor och det var heller inte fullsatt. Den första timmen bestod av sång, predikan och välsingning. Under den andra timmen vet jag inte vad som hände för då skulle alla barn gå in i ett annat rum så att de vuxna fick vara i fred och då var Larissa och några andra i hennes ålder ansvariga för dem så jag följde med dit.
Det är intressant att se hur religion påverkar folk och hur de uttrycker den. Här i familjen där jag bor så har det inga bilder på Jesus men de har lappar/små skyltar där det står saker i stil med "Jesus älskar mig/dig/oss" och Larissa som är nyfiken på svenska språket ville lära sig hur man säger "Jesus älskar mig". Hade jag inte varit i kyrkan med Larissa utan istället bara gått förbi under en pågående gudstjänsten så hade jag nog undrat vad det var för fanatiska människor, nu förundras jag mest över hur lågmälda vi är i den svenska kyrkan. Här verkar det handla mycket om att prata så högt som möjligt så att Jesus hör en. Alla pratar i mun på varandra och ibland hör man någonting som låter som "hallelulja" bakgrunden. Det var ingenting on Jesus lidande och hans kropp och blod. Det var mer betoning på hans kärlek och att han vill oss allt gott och om det händer något dåligt i ens liv så är det jag själv som har påverkat den händelsen och inte Jesus. Istället för (antagligen inte helt korrekt att säga "istället för" men ni fattar vad jag menar) nattvard så fick man en liten klick (ett doppat finger) doftolja satt mot pannan som skulle symbolisera någonting som jag inte riktigt kommer ihåg nu i skrivande stund. När det blev tid för församlingen att säga sina böner så stod prästfrun och sa någonting i microfonen, andra som arbetade i kyrkan stod upp med händerna i luften och sa även de någonting och så var det en del av församlingen som sasina böner väldigt högt och andra mumlade. Vi höll varandra i händerna och Larissa sa att jag också kunde be, jag gjorde ett försök men det var alldeles för mycket ljud så jag kunde inte koncentrera mig. (plus att jag inte är så van att be så visste inte vad jag skulle säga). Under tiden så gick prästen och de andra som jobbade i kyrkan runt och lade sina händer på församlingens huvuden, även mitt, för att välsigna. Egentligen en gissning eftersom jag inte alls förstår vad de säger.