emelieabroad.blogg.se

Jag har lite hemlängtan. Jag saknar Sverige och att prata svenska. Jag saknar den svenska maten, mjölken och vattnet. Jag saknar svensk natur. Jag är trött på att höra frågan om jag gillar Brasilien, det hade ju blivit så dålig stämmning om jag svarade något annat än att jag gillar det (och det är sanning, bara inte idag). Jag är glad att jag är här för det är kul att ta del av en ny kultur och träffa nya människor. Men idag känns det inte så kul att vara här. En anledning till det kan vara att jag igår var ute och provade på Uberlandias nattliv så idag är jag minst sagt lite sliten och tycker synd om mig själv. Hade helst suttit i fåtöljen hemma hos Kajsa och ätit pizza från Gavlegrillen, men det går ju inte riktigt. Är så lätt att tänka tillbaka på hur man har haft det förr och sakna det vilket är dumt för borde ju leva i nuet och passade på att njuta. 

En annan sak som gör att jag längtar bort här ifrån är att min värdfamilj som är religiösa och ganska konservativa. De är ju väldigt snälla och har tagit in mig i familjen men det har också sina nackdelar. Igår när jag skulle ut med andra AIESECers så fick jag en curfew (alltså en tid som jag måste vara hemma till) vilket jag aldrig har haft förr tidigare i mitt liv och trodde nog inte att det skulle hända nu när jag är 25 år. Först sa de att jag skulle vara hemma 23.00 och ändrade det sen till 00.00 och då hade jag knappt hunnit ut innan jag skulle vara hemma igen så jag sa ifrån och att jag inte tyckte det var rätt. Larissas förklaring var att de ser mig som en dotter, att de har regler i det här hemmet och att det är farligt här i Brasilien. Jag förklarade att jag är försiktig av mig, att jag inte kommer att vara ute ensam och att jag faktiskt är 25 och jag har åkt hit själv så jag borde klara mig på egen hand. Så tillslut blev curfewn 02.00. But I don't do curfew's och jag glömde bort tiden så var hemma halv fyra istället. De har inte sagt något om det, de sov ju när jag kom hem. Men känns ju dumt att bryta mot en sån regel egentligen men de borde förstå att jag är här på egen hand och kan ta hand om mig själv. Något av en kulturkrock kan man väl säga. 

Sen idag så var jag tvungen att följa med dem till kyrkan på någon form ab bibelstudier för mamman tyckte det var farligt att låta mig vara hemma själv, vet inte vad hon tror skulle hända. Som tur var behövde jag inte sitta med dem i kyrkan så jag satt utanför och läste min bok för är inte jätteroad av att höra jesus-snack på portugisiska. Familjen har åkt iväg till kyrkan nu på kvällen men då fick jag stanna hemma men jag fick lova att inte svara i telefonen eller öppna dörren, varför jag nu skulle göra det eftersom jag inte förstår vad folk säger. Skönt med lite riktig egentid. Nog för att det egentligen är dumt att vara själv och inte göra något speciellt när man är homesick...

En annan sak jag blir tokig på här att de har noll tidsuppfattning och verkar inte direkt planera något i förväg. Det där med tidsuppfattningen skulle man kunna tro skulle passa mig som handen i handsken eftersom jag inte är jättebra på att komma i tid, men med mig snackar vi minuter här snackar vi timmar. Igår skulle han läraren som var med i parken/zoo förra lördagen komma och hämta mig vid tre men han kom istället vid fem. Det kanske var ett språkligt fel som uppstod men ändå drygt att mest bara gå runt och vänta. Sen det där med att planera, det är ofta som de kommer samma dag och säger "nu ska vi åka hit" eller "nu ska vi göra det". Nog för att jag inte har något annat inplanerat direkt men jag tycker ändå om att veta i förväg vad som ska hända, på ett ungefär i alla fall. Jag saknar att ha mitt eget liv för här blir det mest att jag följer efter andra eftersom jag inte kan språket och inte hittar här. Så jag tycker om att åka till jobbet och jag ser fram emot att börja ta lektioner i portugisiska. 

Nu blev det här kanske ett lite deprimerande inlägg men ni ska inte oroa er där hemma för egentligen har jag det bra.