emelieabroad.blogg.se

Kom till Edinburgh vid lunchtid på torsdagen. Mötte upp med svenskan jag haft kontakt med sedan mötet i Sverige i augusti. Vi hittade hotellet som mötet skulle hållas på utan problem, gick väl dels smidigt att hitta eftersom jag hade lite koll på stadens gator. Vi var 160 assistenter med olika nationaliteter och utspridda över hela UK. Var kul att träffa alla (inte för att jag på långa vägar har pratat med alla), få ett riktigt ansikte till dem jag pratat med innan vid olika tillfällen på facebook och de som hade anordnat mötet hade lagt ner tid på att göra det lite roligare än bara vanliga föreläsningar.

De pratade om sådant som vi assistenter behöver tänka på och gick igenom Comenius-programmet. När de skulle kolla oss att vi har koll på vilka regler som gäller för oss assistenter, hur många timmar vi ska jobba och på hur många skolor man får vara på och sådant, så hade de gjort det i ”Vem vill bli miljonär”-stil. De ställde en fråga och angav tre alternativ och på våra bord hade vi tre olikfärgade papper med A, B och C på. Så skulle vi hålla upp vilken vi ansåg rätt och alla verkade ha koll på läget och det är ju skönt med tanke på att jag avklarat mer än halva tiden här då hade det ju varit snopet om jag hade fått allt om bakfoten.

Vi fick lyssna på en tjej från Lettland berätta om sina upplevelser med kulturchockar (eller kultur-wow som hon valde att kalla det vilket jag tycker är ett bra ord för ”chock” låter så negativt tycker jag och om man åker till ett annat land så borde man veta att det inte är precis likadant som i sitt eget land). Var intressant att lyssna på hennes reflektioner och en del höll jag med om. Dock tyckte både jag och den andra svenskan att hon var lite dryg och verkade tro att hon var himla speciell och utvald (dock oklart varför hon var speciellt utvald till denna uppgift) men det är väl den svenska jantelagen som påverkar.

På torsdagskvällen skulle vi ut på en ”Mystery tour” längs the Royal mile. Det gick ut på att vi delade in oss i lag om tre-fyra personer och skulle gå längs denna turistgata för att svara på frågor i stil med ”vad står det på den skylten bredvid den statyn?”. Det gjordes antagligen mest för att vi skulle lära känna staden och dess historia men det var synd att det gjordes i mörkret och att det blåste halvt storm och började regna i slutet. Efter det möttes vi upp på en bar som de hade reserverat för oss assistenter. Det var en fin tanke att vi skulle kunna mötas på samma ställe och prata mer fritt och vardagligt med varandra men ni kan ju tänka er själva hur det blir när 160 pers kommer i princip samtidigt till samma bar.

Fredagen var en heldag i konferenslokalen på hotellet (vi behövde fixa boende själva så jag och svenskan bodde på ett hostell, vilket de flesta gjorde fast på lite olika ställen). På förmiddagen var vi indelade i tre grupper och gick på tre korta seminarier. Det ena handlade om hur man kan lära ut ett nytt språk och vi fick lära oss mandarin, om jag hade kommit ihåg alla ljuden så hade jag kunnat räkna till sex, säga månaderna och veckodagarna men det har inte fastnat för var himla svårt. Det andra handlade om olika kulturer och stereotyper. Han som pratade var från Spanien och fick ofta höra att han kan spela gitarr, dansa flamenco och alltid äter tapas och paella (själv får jag ofta höra att jag ska gilla kyla bara för att jag är från Sverige – det är inte som att det brittiska vädret skiljer sig jättemycket från det svenska!). Det tredje handlade om hur man kan göra undervisningen mer interaktiv och vad man som lärare bör tänka på. Förmiddagen gick väldigt fort men passet efter lunch var himla segt. Vi skulle göra en lektionsplanering och redan innan hade jag noll engagemang för den uppgiften så jag var inte jätteengagerad i vår grupps bidrag, de flesta hade samma inställning som jag till detta märkte jag under fikapausen.

En av våra uppgifter var att sätta ut vår flaggor för vart på linjen vi tyckte att våra länder passade in. Det var allt från skolsystem till yrkesliv till privatliv - hur öppen eller stängd, hur fritt eller strikt.

På fredagskvällen gick jag och svenskan på en rundvandring kallad ”the dark side of Edinburgh”. Meningen var att vi skulle gått med några andra assistenter men de ångrade sig av olika anledningar. Det läskigaste på turen var att gå i gräs/lera och trappor i mörker eftersom jag inte ville ramla och slå mig eller bli alldeles lerig. Guiden var väldigt bra och berättade intressanta historier. Egentligen är det väl inte speciellt för Edinburgh att det finns spökaktiga historier för letar man i historieböckerna kan man säkert hitta liknande för Gamla Stan eller vilken stad som helst i Sverige. Men det har varit en del ond, bråd död kan man konstatera. Efter turen så mötte vi upp andra assistenter på en pub och åt middagen.

Lördagen spenderade jag och svenskan med lite vanligt turistande. Berättar mer med bilder:

En dålig bild men kul anekdot. Bill Gates ville köpa ett hus i Edinburgh och hans plan var att riva det för att sedan bygga ett nytt, vilket man inte får enligt reglerna i Edinburgh, så han fick nej på sin förfrågan. Det slutade med att han köpte huset ändå men istället för att riva huset så rev han innehållet och byggde ett hus inne i huset - vilket syns lite halvt på bilden ovan.

Monument of Scottland. Även skottarna hade en farsination för romarnas byggnadskonst och ville göra en byggnad i sådan stil för att hedra sin egen styrka (det var typ så det var) men tyvärr tog pengarna slut så nu står en halvfärdig byggnad uppe på Calton Hill och är numer lite mer "the shame of Scottland" och som vår guide påpekade på kvällsturen så är den inte ens upplyst vilket är att sprida på tanken om att de sköms kan tyckas...

Vacker vy av Edinburgh

En snabbfika på fiket där JK Rowling skrev första Harry Potter-boken i väntan på att museet skulle öppna. Tipset för att inte köa där verkar vara att komma dit innan kl 10. Blev serverad vad jag skulle tro är världes långsamaste cappuchino. Jag har aldrig gjort en själv men jag skulle gissa på att det inte är alltför svårt och bör inte ta närmare fem minuter att göra, för den var inte sååå speciell att den var värld de extra minutrarna.

Fåret Dolly- Värdigt eller ocrdigt liv? Hon var tydligen sjuk hela livet med lungproblem och annat och avslutar sitt liv som uppstoppad på National Museum of Scotland. Hade varit lite mer intressant om originalet fanns breve... Visste dock inte att hon var från Edinburgh så har lärt mig något nytt.

En köttpaj till fredagsmiddag. Gott var det men skulle inte kalla det paj utan mer kalopps i en bulle.

Har provat "Haggis, tatties and neeps" (Tatties är slang för slang för potatoes och neeps slang för turnips aka kålrot). Var skeptiskt innan för har hört att det är lite som pölsa, vilket det tydligen var förr men nuförtiden är det resterna från köttprduktion i stil med korvtillverkning (vet inte om det låter mer aptitretande). Var god krydning i alla fall.  

Har provar Hot Whisky. Smaken påminner lite om glögg men det är väl nejlikorna som påverkar den liknelsen. Det är whisky med varmt vatten, honung, citron och nejlikor.

 

På söndagen var det dags att åka hem. Drabbades av någon stress black-out tror jag för jag var en aning förvirrad. Det började med att jag trodde att jag hade tappat den viktiga delen av min tågbiljett (det är inte som i Sverige där hela resan står på ett papper med sittplats och allt, här får man en biljett för varje tåg man åker med och en biljett för vilken sittplats) och gick till stationen för att se om det gick att lösa på något sätt. Väl där står jag och kollar på biljetterna igen och märker att jag visst har den biljetten, så typiskt mig att bli blind och dra förhastade slutsatser under sådana situationer. När jag sedan skulle gå på tåget så frågade jag konduktören var vagn M var och han pekade. När jag kom ombord så fanns det inget säte med nr 3 plus att det var första klass så jag gick av tåget igen. Konduktören såg nog min förvirrade min och fram till mig och frågade om allt var okej och jag sa att något måste vara fel eftersom det var första klass men han sa att det stämde och visade mig vart jag skulle sitta. Snopet, men på ett positivt sätt. Det tredje förvirrade ögonblicket uppstod när vi lämnade stationen och vi åkte norrut istället för söder och jag var tvungen att fråga och dubbelkolla att det var tåget mot Newcastle. När det var avklarat kunde jag slappna av i mitt sköna första klass-säte där de bjöd på te/kaffe och mackor och kakor. Tåget var inte försenat från Edinburgh men körde långsammare än vi skulle så istället för att jag hade 40 minuter på mig i Newcastle så hade jag bara 8 minuter och det blev lite stressigt men jag hann med tåget. Tågen till Danby har börjat med vintertabell vilket innebär att tågen inte går på söndagar så jag blev tvungen att åka till en annan station som ligger längre bort men min värdfamilj var snälla och hämtade mig så jag kom hela vägen hem. 

En inte alltför intressant grej jag såg var att det på sopbilarna stod "edinURGH" vilket jag tyckte var fyndigt,

PS. Idag är det två månader sen som jag lämnade Sverige