emelieabroad.blogg.se

Vi har sett män i kilt som spelar säckpipa. Vi har tyvärr inte sett några unga snyggar skottar så de finns nog bara på film.

Det gick över förväntan att hitta varandra. Jag hade hört att Edinburgh Waverly är en stor tågstation och det var den också. När jag kom dit gick jag till informationen och frågade var flygbussarna ankommer och bara ett par minuter efter att jag lokaliserat platsen så kom Kajsa dit. Himla smidigt och det mesta har gått just smidigt på vår resa, vi har inte varit totalt lost eller förvirrade i staden och hunnit med det vi vill (det här är egentligen att förfina sanningen eftersom vi inte hade någon plan innan och har tagit det som det kommer). Det som har varit på minussidan var att en av oss fick någon form av turistmage och den andra blev förkyld så vår sista kväll blev väldigt lugn, inte för att de andra kvällarna bjöd på något vidare röj heller men då hängde vi inte enbart på hostlet. Vi konstaterade att vi börjar bli gamla eller att vi inte är så äventyrslystna alternativt en kombo av båda.

När vi hade mötts upp åt vi lunch och fastnade där ett tag. Först berättade vi om hur resorna gått men vi hade inte setts på två månader så vi hade en del att prata om. Prata var lite av nyckelordet för denna första dag. Efter en två timmar lång lunch så bestämde vi oss för att leta upp vårt hostel. Jag hade skrivit ner en liten vägbeskrivning, var mest rakt fram som tur var, och helt plötsligt stod vi framför ingången. Det var inte det finaste boende i Edinburgh kan jag tänka mig men eftersom vi kände att det är roligare att lägga pengarna på annat än sängplats så fick det duga. Var inte så hemskt faktiskt. Det drygaste med att vara tolv personer i ett rum och vara de två enda som förstår vitsen av att öppna fönstret lite grann för frisk luft är att det blir väldigt varmt och man känner sig feberklibbig på morgonen. En annan sak som blev något av en överraskning var att jag trodde att jag beställt ett rum för bara tjejer men tydligen inte vilket vi märkte när vi kom tillbaka på torsdagskvällen. När första chocken hade lagt sig så var det inga problem. Vår gissning på våningsängarna är att det är Ikeas billigaste modell och att det inte skulle göra något om någon skruvade år skruvarna en aning eller använde lite olja kanske för de gnisslade väldigt mycket så fort man rörde lite på sig.

På torsdagen blev det inte så mycket turistande eftersom vi mest var glada att se varandra. Vi gick runt lite och fascinerades över landskapet och njöt av det härliga vädret. Sen gick vi och satte oss på en pub. Beställde öl och pratade av oss ordentligt. Åt även middag där.

Fredagen började med att vi gick och år frukost på en pub. Det stod mellan te och scones eller ”full scottish breakfast” (vilket är som en engelsk) och då blev det alternativ ett. Vi har lärt oss att ”clotted cream” betyder ”väldigt hårt vispad grädde som nästan är smör”. När vi var klara med frukosten och servitrisen tog våra tallrikar frågade hon ”Are you from Sweden?” och när vi svarade ja och tänkte att hon var ju himla duktig på att känna igen språk så sa hon ”Det är jag med”. När vi gått där ifrån blev det många skratt, en del för hur skönt det var att vi inte sagt något dumt och en del för att det kändes lite pinsamt. Det dumma när man är utomlands är att man glömmer bort att det finns dem som faktiskt förstår vad man säger. Den här gången hade vi bara konstaterat att det verkar vara den givna klädseln att ha tighta korta svarta klänningar när man jobbar som servitris för et var det en som hade kvällen innan med. Tur att vi inte gjorde några djupare analyser av henne eller stället i allmänhet.

Eftersom det hade bestämt sig för att regna denna dag så började vi med att kolla i affärer. H&M ser likadant ut här som hemma. Hittade två köpcentrum att gå runt i. Vi har även varit på Harvard Nichols, sen att vi bara tog rulltrappan högst upp för att sen bara åka ner igen är en annan femma men vi har sett det. När vi var klara med att kolla in affärerna så hade det slutat regna. Vi bestämde oss då för att leta upp fiket där JK Rowling skrev de två första Harry Potter-böckerna. Det var det tydligen fler som hade tänkt så det var knökfullt och jättelång kö så vi nöjde oss med att ha sett det och skratta åt att de inte alls använder hennes och Potters namn för att få dit turister (ironi om ni inte förstod det). Istället åt vi Fish n’ Chips på ett betydligt omysigare ställe, men det var skönt att sitta ner. Vi turistade lite till men gick och satte oss för att dricka te eftersom vi inte orkade gå mer.

På sena eftermiddagen kände vi oss som två gamla tanter som inte orkade gå och hade ont i fötterna. Det var himla skönt att komma till hostlet och lägga sig på sin säng, då var vi själva på rummet. Efter vilopausen duschade vi och snyggade till oss. Gick till en pub som hette ”The Lat Drop” vilket vi både tänkte betydde till sista droppen och tyckte det var ett lite gulligt namn. I själva verket var det en pub som hade historik om att vara puben dit förövare gick och tog sig en sista sup innan de skulle hängas på torget utanför, inte lika gulligt med den historian. Men det var en pub med riktig pubkaraktär och känsla om man säger så. Den verkade även populär för det blev väldigt fullt. När vi hade druckit och ätit upp så gick vi ut för att ta oss en nypa luft och sedan bytte vi pub. Vi roade oss med att kolla på folk, vi såg en hel del white trash och jackor och tjocktröjor verkar vara överskattat när det är oktober och runt 5-10 grader ut. Vi tror även att vi har fått en insyn i hur vi kommer vara när vi är 60+, det var inte genom en spåkula men känslan var ungefär den samma skulle jag tro.

På lördagen åt vi frukost på ett annat ställe men blev riktigt besvikna på de ”nybakade” scones som man lätt skulle kunna ha dödat någon med med tanke på hur hårda de var. Eftersom vi båda hade ont i fötterna bestämde vi oss för att turista via sightseeingbuss. Jag har gjort det förr men första gången för Kajsa. Ett perfekt sätt att se staden när man inte orkar gå och man får veta mer än när man går runt planlöst själv. Istället för att köpa biljett för en buss så lade vi till £5 och kunde åka med alla bussar (vi hann med 4 av 5 så det känns ganska värt, och nördigt). Den första bussen vi åkte med hade en förinspelad guide, Kajsa verkade lyssna ganska bra medan jag inte lyssnade alls och kollade på allt annat än vad den förinspelade mannen talade om. På de tre andra bussarna var det live-guide och det var lättare att lyssna och hänga med på. Vi har hört en hel den om att Edinburgh är en stad av kontraster och att det är uppdelat i New Town och Old Town, Ols Town är jättegammalt och New Town byggdes på 1700-talet eller något sådant (pinsamt att jag inte kommer ihåg det nu efter att ha hört det ett antal gånger). Det är mycket upp och ner med höga berg och djupa dalar vilket dels beror på att det för flera tusen år sen var en vulkan där och sen under istiden så kom en glaciär och gröpte ut lite. Som sagt en vacker och fascinerande stad med mycket historia.

Efter två bussar åt vi lunch och efter den tredje gick vi på bio. Vi såg ”Sunshine on Leith” som är en musikal med musik från Proclaimers (tror jag att bandet heter men vet inte hur det stavs men det är i alla fall de som sjunger ”and I would walk 500 miles”) och utspelar sig i Edinburgh. Väldigt bra film och kändes passande att se den när vi var på plats. Vi avslutade dagen med att ligga under våra täcken i våra sängar och prata om allt möjligt.

Söndagsmorgonen började med att vi checkade ut och åt sedan frukost på samma ställe som på torsdagen (men svenska jobbade inte). Sen hann vi med att ta en fjärde busstur innan det var dags för Kajsa att ta sig till flygplatsen och jag till tågstationen. Kändes konstigt att helt plötsligt vara själv igen.

Resan hem gick bra, det enda var när jag skulle ta ersättningsbuss från Darlington till Middlesbrough och inte riktigt visste vart jag skulle. Hade som tur var gott om tid och krånglade till det mer än nödvändigt för det visade sig att bussen stod precis utanför tågstationen. Sen i Danby fick jag stå ute i blåsten lite längre än vanligt bara för att jag inte hade pengar på mobilen och kunde ringa till pappan. Tänkte inte på att man måste fylla på kontantkort med pengar emellanåt. Som tur var finns det en telefonkiosk på tågstationen i Danby som jag kunde använda. Tänkte säga att det var första gången i mitt liv jag använde en sådan men det skulle ju var lögn för jag blev ju tvungen att ringa från en sådan på Island flygplats till pappa efter mitt au pair-år då jag fick vänta några timmar extra där.

En fråga som vi kort ställde oss är varför det stavas Edinburgh eftersom det uttalar ”Edinbrah”. Då kunde det ju ha stavats som städerna här söder om Newcastle stavas med ett ”brough” (Middlesbrough, Scarbrough) som uttalas ”brah”.