Så var den avklarad, sista helgen i Brasilien och där med sista helgen i Uberlandia. Konstig känsla minst sagt. Ska såklart bli tråkigt att lämna det här även om det har varit en del svackor på vägen. Nu är det inte hemlängtan på det sättet som det var för några veckor sedan utan nu är det mer en känsla av att jag är klar här och redo att åka hem. Men på något sätt så kommer jag mest ihåg det som har varit roligt under den här tiden (tur det för annars skulle livet vara alldeles för deppigt att leva om det bara vara svackorna som hängde kvar i minnet). Antar att jag kommer få frågan "hur var det?" och "vad har du lärt dig?". Att det är en erfarenhet och upplevelse tror jag att ni alla förstår men än så har jag inget konkret svar på dessa frågor. Har ju några timmar i min ensamhet när jag påbörjar resan hem så då kan jag ju försöka ägna några timmar åt att hitta någon form av svar på det. Är ju sådant som behöver få gro till sig lite innan man faktiskt vet.
Nog med filosoferande. Helgen har kort och gott varit bra. Igår så ägnade jag förmiddagen i solen. Blir så kallt här i huset (gjort av sten och är inte direkt isolerat) under nätterna och senaste dagarna har det varit riktigt kallt nattetid. Först var jag inne och tog på mig mer kläder och huttra men så gick jag ut av en händelse och märkte att det var riktigt skönt i solen. Så jag satte mig ute och läste och värmde upp mig. På kvällen följde jag med Larissa på restaurang för att fira en vän till henne som fyllde år. Det var ingen som kunde engelska men många ville (försöka) prata med mig. Blev mycket gester från deras sida och många leenden från min sida. Och Larissa fick agera tolk emellanåt. Fick än en gång pröva på det brasilianska köandet. Vi kom till restaurangen straxt innan åtta och vid straxt efter nio hade vi fått komma in och få bord. De verkar inte tycka att det är några konstigheter att stå och vänta utanför hur länge som helst. Antar att de hade bokat bord eftersom vi var ungefär tjugo personer, men det är inte säkert. Slutsatsen är väl, som så många gånger förr, att brassarna ser på tid på annat sätt än svenskar. De tar istället tillfället i akt att var sociala istället för att irritera sig på att det är lång kö. Något att lära sig av kanske men det är svårt när man hungrig... Det var ät-så-mycket-du-vill och inte gåendes bord som i Sverige utan servitörerna gick runt med olika fat och lade upp det man önskade. Det var pizza, pasta och friterat - väldigt nyttigt helt enkelt. Det efterrätt tog jag en chokladpizza som var så söt att det gjorde ont i tänderna.
Idag följde jag med till kyrkan, dock bara den på morgonen för det tyckte jag räckte. Idag sjöng Larissa och hennes bror där inför allihopa så kändes mer meningsfullt att följa med då. Uppfattningen om kyrkan i övrigt är den samma som första gången jag var där. Efter följde jag med familjen till en släkting som hade inflyttningslunch. Är tydligen kotym här att när man flyttat till nytt boende så bjuder man hem folk på lunch och folket har med sig presenter som är "husrelaterade", alltså typ köksgrejer. Efter det kom en kompis och hämtade mig och vi och två till åkte iväg på söndagsutflykt till ett vattenfall som låg en bit utanför stan. Vi svängde av landsvägen och körde in på en liten grusväg. På sina ställen var det fin grusvägen men på andra ställen var det stora gropar och gupp och stora stenar låg kängst vägen. Ett antal gånger lät det som att något gick sönder men vi klarade oss och jag tror att bilen klarade sig fint den med. När vi klev ur bilen hörde vi vattenfallet men för att se det var vi tvugna att gå ner för en liten stig som på sina ställen var ganska brant med naturliga trappsteg av stenar och rötter. Jag avstod från att ta ett dopp för tyckte inte att det var varmt nog i vattnet. Fick än en gång höra "men du är ju från Sverige du är ju van vid kyla". Plus att när vi kom dit ner så hittade inte solens strålar dit och vattenfallet gjorde att det blåste (tror att det beror på det i alla fall för det blåste ingenting upp ovanför vattenfallet) så var ingenting i kroppen som skrek "måste bada, vatten, nu!". Men kändes fridfullt där. Var andra människor där med och några hade släpat med sig en grill dit. Efter åkte vi till ett ställe för , vad jag skulle kalla, en fika. Vi åt acai (ett bär som växer i norra Brasilien. De gånger jag ätit det serveras det som en slushliknande glass) med chokladsås och skivad banan och jordgubbar. Mycket gott!
Familjen är i kyrkan igen. Larissa och brodern skulle sjunga igen men jag har ju sett det en gång. Hade kännt innan att jag hellre hade lite egentid ensam hemma men var ändå liten kluven, men när jag såg att broderna hade kostym och larissa en fin klänning så kände jag att jag inte orkade klä upp mig så pass samt inte orkade känna mig underklädd i deras sällskap även om jag kan dra kortet om att jag är svensk och inte vet bättre. Lat var ordet. Plus att jag är i slutet av min bok och vill läsa ut den. Läser "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist (han som skrev "Låt den rätte komma in"), väldigt bra bok om än hemsk.
Ett stycke vattenfall