Idag var jag på visning av ett boende i Danby. Jag trivs hos min värdfamilj men det vore skönt att på inne i byn istället för utanför byn för det känns som att jag skulle få lite mer frihet då. Just nu är jag låst till att be föräldrarna skjutsa mig ifall jag vill någonstans eftersom jag inte har någon egen bil.
En av lärarna på skolan kände någon som kände någon som hade ett rum/lägenhet i huset till uthyrning. Det var ett gulligt boende, det är nog rätta beskrivningen. Men det finns ett stort minus och det är att det inte finns internet i den delen av huset. Jag har inget emot att bo och underhålla mig själv under veckorna (min plan är att träffa andra comenius assistenter på helgerna som bor i närheten fast inte nära om ni förstår den förklaringen) så länge jag har tillgång till internet. Det är inte enbart för att kolla facebook utan även för att kolla upp saker eftersom det här är en ny plats för mig. Det är ett äldre par som har huset och när läraren som var med mig frågade vad jag tyckte så påpekade jag just det med internet och hon förstod mig och konstatera att äldre människor nog inte förstår hur mycket man använder internet i dagens samhälle, eller så gör de det bara att de själva inte använder det. Ett annat minus var att det i badrummet fanns ett badkar men inte någon duschslang vilket försvårar en del när man ska tvätta håret men det hade jag nog kunna lära mig att leva med.
Kvinnan som ägde huset var lite orolig att det skulle bli ensamt för mig men det är ju inte som att jag har fler vänner någon annanstans i Danby eller grannbyn Castleton. Och därför behöver jag internet för att underhålla mig själv (nu låter det som att jag försöker övertala er till att förstå).
Detta blandat med den ”kända” vecka-två-depressionen (det händer ju även i Biggest Loser där de första veckan tappar flera kilon och alla är glada och förväntansfulla men i vecka två så går det inte lika bra och alla tappar modet, säsong efter säsong är det samma sak) vilket är en blandning av många faktorer egentligen, kan vara allt från kulturchock till att känna sig ensam till att bara vilja komma bort. Jag säger ”känd” för att det hände mig i Brasilien men även när jag åkte iväg till USA som au pair. Jag har tänkt på detta fenomen i veckan men har inte känt av det förrän idag. Tror det mest beror på att jag hade gjort upp en bild i huvudet av hur det där boendet skulle vara och så överensstämde det inte alls med verkligheten. Min filosofi i livet är ofta ”det löser sig” men just nu känner jag mer ”kan det inte bara lösa sig”.
Jag har det faktiskt bra och trivs på skolan och det känns på något sätt grundläggande för att resten ska ha en chans att fungera. Det är bara en liten tillfällig svacka som jag vet att jag kommer komma ur. Sen i oktober så kommer det en tjej från Sverige som ska bo halvvägs mellan Danby och Newcastle kan man säga, och mamman i familjen jobbar på en annan skola och dit ska det komma en tjej från Polen.