emelieabroad.blogg.se

På allmän begäran (nåja, för att vara exakt var det en) ska jag nu berätta lite om resan hem från Brasilen trots att det är en månad sedan som jag lämnade landet långt bort i fjärran. Innan jag skriver om det kan jag korta berätta att eftersom allting var sig likt här hemma utan några större förändringar (var mest kycklingarna och lammen som hade ändrat på sig och blivit större) och jag gick tillbaka till mitt vanliga liv hemma hos mamma och pappa dagen efter att jag landat så kändes det som att jag aldrig ahde varit borta och att allt bara hade varit en dröm. Men som tur är har jag bildbevis från detta äventyr och massor av nya vänner på facebook och (inte fullt så många) nya vänner från olika delar av världen.

Resan hem då. Det började på torsdagen. Flyget skulle gå vid tretiden på eftermiddagen så förmiddagen gick åt till lite sista-minuten-packning, inte för att jag hade dålig framförhållning utan det var alakn och sådant som skulle ner i väskan. Min väska kan sluka hur mycket som helt, på gott och ont skulle jag säga, så jag behövde inte sitta och hoppa på den gör att få igen dragkedjan. Sen försökte jag och Larissa ha någon form av sista kvalitetstid men sådant blir ju alltid lite krystat. Vi hade ingen direkt tid på oss för att hitta på något, hon var ledsen för att jag skulle åka och jag var sådär lite smånervös som man är innan man ska resa (ber en liten bön för att allt ska flyta på och att allt bagage ska komma med hem). Jag gav i alla fall bort små presenter* som tack för att jag har fått bo där. Med hjälp av google translate skrev jag ett tackkort på engelska med portugisisk översättning (som enligt Larissa var helt korrekt så tack google för det). Familjen fick en kylskåpsmagnet med Stockholms-motiv, en påse bilar och dyr choklad som jag köpt i en affär där. Försökte förklara att det i Sverige är vanligt att ge bort en chokladask men vet inte om budskapet kom fram som det skulle. Larissa fick en t-shirt med trycket "I <3 Swedish boys", hon uppskattade den mycket och när jag skullöe förklara att jag bett min bror köpa den och skicka över den fick hon det till att min bror hade köpt den när han tänkte på henne. Hon lät helt förälskad i min bror och jag gav upp att försöka förklara hur det faktiskt var. Detta ledde till att jag och min bror blev bjudna till hennes bror bröllop som ska ske någon gång nästa år.

Efter lunchen kom morföräldrarna och hämtade mig och larissa och skjutsade oss till flygplatsen. Uberlandias flygplats är verkligen jätteliten och väntrummet känns som att man väntar på ett tåg eller buss. In-checkningen gick bra och Larissa höll mig sällskap tills jag skulle igenom securityn. Väl igenom såg jag att det var en timmes försening men det gjorde ingenting för jag hade gott om tid i SaoPaulo. 

Väl i Rio de Janeiro så hämtade jag mitt bagage och tog en taxi till hotellet där jag skulle spendera natten. Ett tips till er som kommer till Rios internationella flygplats är att säga att ni vill att taxametern rullar, själv var jag för trött och orkade inte försöka göra mig förstådd (här är anledningen: när ajg var där med Hanna och Edward så kom Edward senare än oss och tog då en taxi till hostlet som kostade honom 90 reals. När jag och Hanna tog en taxi till flygpltsen gick den på taxametern och då blev det 60 reals, vilket det även blev den här gången när jag åkte dit med taxametern. Men när jag landade där på kvällen sa de att det skulle bli 80 reals för att åka in till stan). Hotellet var fräscht enligt mig men jag har inte bott på alltför många hotell i mitt liv. På deras hemsida stod det att de skulle ha kabel-TV, förstår inte grejen att skryta med det när det fanns typ fem kanaler och ingen var där de pratade engelska. Utnyttjade i alla fall frukostbuffén till fullo och smugglade med mig dubbelmacka att ha till lunch.

Checkade ut från hotellet och lämnade min väska i ett säkert rum vid lobbyn så jag kunde gå ut och roa mig med annat innan jag skulle åka till flygplatsen igen. Gick runt utan plan och utan karta men tillslut kom jag fram till det ställe där vårt första hostel låg och då visste jag hur jag kunde ta mig ner till stranden. Doppade fötterna i vattnet. Köpte en kokosnöt och åt min medsmugglade macka. Kokosnötsvatten är egentligen inte allt gott tycker jag men det ser så trevligt och exotiskt ut när de gör ett håll i den och man sitter och dricker ur den.

Rios internationella flygplats är nog i top bland världens tråkigaste. Men behövde inte vänta där så länge innan det vara dags att gå på. På flyget roade jag mig med att äta middagen som serverades, titta på två filmer och försöka sova. Jag fick sitta i mitten, lutade mig tillbaka i sätet och försökte kura ihop mig men utan större framgång. Halvsov i fyra timmar ungefär. Sen bjöds det på frukost och jag blev konstigt pigg, vilket höll i sig i stort sett hela dagen, kanske någon överlevnadsinstinkt eller stressfunktion för hade varit väldigt drygt om jag hade somnat i Paris och missat flyget hem. Väl i Paris tog det lite tid att ta sig ut från terminalen eftersom alla måste visa upp sina pass, skönt att jag fick stå i EU-kön för där behövde man bara visa upp passet lite snabbt för en trött flygplatsarbeteare. Eftersom jag hade 11 timmars bytestid bestämde jag mig för att lämna flygplatsen i några timmar. Fick hjälp med vilket tåg jag skulle ta och vart jag skulle hoppa av. Hoppade av så att det första jag såg var Eiffeltornet. Det är högt, kort sagt (haha). Där hoppade jag på en turistbuss så nu har jag sett det mesta av Paris skulle jag vilja säga. Åt crepes till lunch för det hör också till när man är i Frankrike. När jag hade sett det jag ville se, alltså att jag hade åkt hela rundan och hoppat av vid Triumfbåden för att ta en närmare titt hade jag lite tid kvar innan jag skulle tillbaka till flygplatsen så jag gick en bit längs floden och kom till Frihetsgudinnans syster. Hon stod med ryggen mot mig och var mycket mindre än sin syster i New York. Försår varför hin innte är så tydligt utmarkerad på turistkartan om jag säger så.

När jag gick igenom securityn så pep det om mig vilket var lite av en surprice eftersom det inte gjorde det i varken Uberlandia eller Rio och jag hade i princip samma kläder. Blev uppståndelse vid den bredvid eftersom det var ett barn som hade tagit med sig en leksakspistol, dramatik och korkade föräldrar för de borde ha fattat att det inte är koej att ha med sig det.

När jag först hörde folk prata svenska blev jag barsnligt lycklig. Kan bero på att jagi nte har hört andra prata detta underbara språk på sex veckor. Denna lyckade varade i ungefär tio minuter tills jag hörde hur mycket de klagade om allt. Sista flygtimmarna gick också bra och mitt bagage hade även det hittade sin väg till Arlanda.

*presenterna fick jag skickade till mig i början av Juli för jag hade tänkt att jag skulle ge dem till Larissa när hon fyllde år. Hade kollat på postens hemsida hur lång tid det ska ta att skicka paket från Sverige till Brasilen, 6-7 dagar stod det vilket det även är till USA och när jag bodde där var det ju inga större problem att ta emot paket. Men nu är Brasileien inte USA vilket märks på många olika sätt. Det tog säkert 6-7 dagar för paketet att komma till Brasilien, kanske Rio de Janeiro vad vet jag. Men där ifrån verkar postsystemet funka lite si sådär skulle jag vilja säga. Jag hade börjat ge upp hoppet om paketet men på onsdagen, dagen innan jag skulle åka, kom det. Jag blev glad över att se mammas handstil plus att jag hade väntat på detta paket länge. Tur att det inte var några ömtåliga saker som var i för det var det knögligaste paket jag någinsin sett tror jag. Såg ut som att paketet hade haft en hård resa minst sagt plus att frimärkena började att lossna. Men det kom fram och det är huvudsaken.