emelieabroad.blogg.se

Idag har Larissa gjort manikyr och pedikyr. Det blev en fransk sådan på både fingrar och tår. Är fint och jag känner mig väldigt feminin. Vet dock inte om det är min stil riktigt med så fina tår, det innebär ju att de måste var lite längre än vad jag brukar klippa ner dem till men det är väl den brasilianska fåfängan som drabbat mig lite grann (kvinnorna här är fåfänga skulle jag säga - märker det inte på männen lika mycket men de håller säkert också på och fixar sig en massa - de är alltid uppklädda som om de skulle på fest och brasiliansk vaxning är ingen myt om någon trodde det). Kallar det lyx med tanke på att när jag målar naglarna själv så går det på några minuter (exklusive torktid såklart) men idag så satt vi i närmare två timmar för det ska putsas och filas innan det kan målas. Skönt att bli ompysslad och jag kände mig som en prinsessa.

För ett tag sen så önskade jag av mamma att hon skulle göra de friterade degknytena till min sista middag med dem för hennes är de godaste jag har ätit här. Jag tänkte att vi skulle göra det imorgon eftersom det är min sista kväll här och hade planerat in ett sista restaurangbesök med ett par vänner idag. Men som vanligt är det lite bristande kommunikation mellan oss och tydligen skulle vi ha familjemiddagen iddag eftersom de är upptagna med kyrkan imorgon. Ingen större skada skedd mer än att Artur, killen som har varit snäll och tagit med oss till restauranger och så vidare, inte kan imorgon för att han har tenta. Det är ju typiskt, men kändes dumt att gå ut idag med tanke på att det är jag som önskat maten här hemma och de lagar den för min skull.

Blev ett litet avbrott i skrivandet men det märker ju inte ni av. Men nu har jag i alla fall ätit och känner mig nöjd (ångrar dock den ena för jag känner mig proppmätt så skulle inte förvåna mig om det sprutar ut genom öronen snart, vilket i och för sigg skulle vara en helt vidrig händelse inte minst för min omgivning). Den matiga innehöll köttfärs, något grönt (alltså grönsak som jag inte kan namnet på och som jag aldrig sett i Sverige) och löö samt ost. Den söta innehöll banan (en lite fastare variant än den vi hemma i Sverige är vana vid, skulle vilja påstå att sötman i den är på ett annat sätt också), kanel och socker samt ost. Mycket gott var det och tror att familjens skämt under middagen var hur mycket jag kommer sakna den brasilianska maten när jag åker hem. Och det stämmer ju, men inte ris-och-bönor-varje-dag.

Mat är ju en stor del av ens liv, jag kommer ihåg när jag och Emelie (min "au pair-kollega") började närma oss slutet av vår vistelse i USA och folk frågade vad vi kommer sakna mest och båda började gå igenom i huvudet vilken mat vi skulle sakna mest som om det inte var något annat väsentligt att sakna.  

Så var den avklarad, sista helgen i Brasilien och där med sista helgen i Uberlandia. Konstig känsla minst sagt. Ska såklart bli tråkigt att lämna det här även om det har varit en del svackor på vägen. Nu är det inte hemlängtan på det sättet som det var för några veckor sedan utan nu är det mer en känsla av att jag är klar här och redo att åka hem. Men på något sätt så kommer jag mest ihåg det som har varit roligt under den här tiden (tur det för annars skulle livet vara alldeles för deppigt att leva om det bara vara svackorna som hängde kvar i minnet). Antar att jag kommer få frågan "hur var det?" och "vad har du lärt dig?". Att det är en erfarenhet och upplevelse tror jag att ni alla förstår men än så har jag inget konkret svar på dessa frågor. Har ju några timmar i min ensamhet när jag påbörjar resan hem så då kan jag ju försöka ägna några timmar åt att hitta någon form av svar på det. Är ju sådant som behöver få gro till sig lite innan man faktiskt vet.

Nog med filosoferande. Helgen har kort och gott varit bra. Igår så ägnade jag förmiddagen i solen. Blir så kallt här i huset (gjort av sten och är inte direkt isolerat) under nätterna och senaste dagarna har det varit riktigt kallt nattetid. Först var jag inne och tog på mig mer kläder och huttra men så gick jag ut av en händelse och märkte att det var riktigt skönt i solen. Så jag satte mig ute och läste och värmde upp mig. På kvällen följde jag med Larissa på restaurang för att fira en vän till henne som fyllde år. Det var ingen som kunde engelska men många ville (försöka) prata med mig. Blev mycket gester från deras sida och många leenden från min sida. Och Larissa fick agera tolk emellanåt. Fick än en gång pröva på det brasilianska köandet. Vi kom till restaurangen straxt innan åtta och vid straxt efter nio hade vi fått komma in och få bord. De verkar inte tycka att det är några konstigheter att stå och vänta utanför hur länge som helst. Antar att de hade bokat bord eftersom vi var ungefär tjugo personer, men det är inte säkert. Slutsatsen är väl, som så många gånger förr, att brassarna ser på tid på annat sätt än svenskar. De tar istället tillfället i akt att var sociala istället för att irritera sig på att det är lång kö. Något att lära sig av kanske men det är svårt när man hungrig... Det var ät-så-mycket-du-vill och inte gåendes bord som i Sverige utan servitörerna gick runt med olika fat och lade upp det man önskade. Det var pizza, pasta och friterat - väldigt nyttigt helt enkelt. Det efterrätt tog jag en chokladpizza som var så söt att det gjorde ont i tänderna.

Idag följde jag med till kyrkan, dock bara den på morgonen för det tyckte jag räckte. Idag sjöng Larissa och hennes bror där inför allihopa så kändes mer meningsfullt att följa med då. Uppfattningen om kyrkan i övrigt är den samma som första gången jag var där. Efter följde jag med familjen till en släkting som hade inflyttningslunch. Är tydligen kotym här att när man flyttat till nytt boende så bjuder man hem folk på lunch och folket har med sig presenter som är "husrelaterade", alltså typ köksgrejer. Efter det kom en kompis och hämtade mig och vi och två till åkte iväg på söndagsutflykt till ett vattenfall som låg en bit utanför stan. Vi svängde av landsvägen och körde in på en liten grusväg. På sina ställen var det fin grusvägen men på andra ställen var det stora gropar och gupp och stora stenar låg kängst vägen. Ett antal gånger lät det som att något gick sönder men vi klarade oss och jag tror att bilen klarade sig fint den med. När vi klev ur bilen hörde vi vattenfallet men för att se det var vi tvugna att gå ner för en liten stig som på sina ställen var ganska brant med naturliga trappsteg av stenar och rötter. Jag avstod från att ta ett dopp för tyckte inte att det var varmt nog i vattnet. Fick än en gång höra "men du är ju från Sverige du är ju van vid kyla". Plus att när vi kom dit ner så hittade inte solens strålar dit och vattenfallet gjorde att det blåste (tror att det beror på det i alla fall för det blåste ingenting upp ovanför vattenfallet) så var ingenting i kroppen som skrek "måste bada, vatten, nu!". Men kändes fridfullt där. Var andra människor där med och några hade släpat med sig en grill dit. Efter åkte vi till ett ställe för , vad jag skulle kalla, en fika. Vi åt acai (ett bär som växer i norra Brasilien. De gånger jag ätit det serveras det som en slushliknande glass) med chokladsås och skivad banan och jordgubbar. Mycket gott!

Familjen är i kyrkan igen. Larissa och brodern skulle sjunga igen men jag har ju sett det en gång. Hade kännt innan att jag hellre hade lite egentid ensam hemma men  var ändå liten kluven, men när jag såg att broderna hade kostym och larissa en fin klänning så kände jag att jag inte orkade klä upp mig så pass samt inte orkade känna mig underklädd i deras sällskap även om jag kan dra kortet om att jag är svensk och inte vet bättre. Lat var ordet. Plus att jag är i slutet av min bok och vill läsa ut den. Läser "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist (han som skrev "Låt den rätte komma in"), väldigt bra bok om än hemsk.

Kan börja med att säga att jag tycker Rio är en fantastisk stad så jag hoppas jag någongång i framtiden får tillfälle att åka dit igen. Men dessa dagar har inte blivit riktigt som vi tänkt oss vilket dels beror på att vi inte hade någon bestämd plan från början och en del aktiviteter måste tydligen planeras långt i förväg, en del motgångar skyller jag på brassarna och sen så hade vi ju inte riktigt tänkt oss att det skulle regna när vi var där. Brasilien är inte alls lika atraktivt land när det regnar och är kallt minst sagt.

Kan sammanfatta Rio med att vi har varit konstant blöta, första halvan av svett och andra halvan av regn. Men för att få någon slags ordning i detta skrivande så tar jag det dag för dag.

Fredag - Jag gick upp 04.30 och klockan fem kom Hanna och Flavio och hämtade mig och vi åkte till flygplatsen. När vi gått igenom securityn i Uberlandia kände både jag och Hanna en viss känsla av frihet nu när det inte är någon värdfamilj som hpller koll på en. Resan gick bra, vi hade ett kort bytte i Belo Horizonte och vid nio hade vi landat i Rio. Helt overkligt! Vi frågade i informationen på flygplatsen hur vi skulle ta oss där ifrån och fick tips om en buss som vi tog. Sen visade det sig att både jag och Hanna var lika dåliga på att ta vägbeskrivningar så. Vi hoppade av den första bussen för att ta en annan vanlig stadsbuss och tog tydligen fel så vi snurrade runt en del. Som tur var hittade vi (eller egentligen så var det dem som hittade oss) folk som pratade engelska som kunde säga vilken buss som var rätt buss. När vi satt på rätt buss ville vi bara försäkra oss om det och frågade en man bakom oss om han kunde engelska vilket han kunde och han berättade vart vi skulle hoppa av sen. Det lustiga i det hela vara tt vi började prata om vart vi kommer ifrån och vad vi gör här och då sa han "jag pratar svenska". Eftersom jag mest pratar engelska nu så höll jag på att svara på engelska innan jag hade ställt om till svenska. Tydligen hade han pluggat på KTH i tre år. Tillslut hittade vi i alla fall till vårt hostel (Books Hostel). Vi lämnade våra väskor och gick ut på upptäcktsfärd och åt lunch. På kvällen kom Edward. Vi åt middag och gick sedan mest runt. Vi bodde i ett område som heter Lapa och på helgerna så är det gatufest så vi kollade in det.

Lördag - Spenderades vid havet. Kollade in stranden som låg närmast vårt hostel. Här ifrån såg vi både Sockertoppen och Christus-statyn. Vi såg även många flygplan på nära håll eftersom den något mindre inrikesflygplatsen låg i närheten. Vi tog buss till Ipanema och kollade in stranden där.

Söndag - Jag och Hanna fick med oss två random tjejer från hostlet (en från Singapor och en från Syrien). Vi hade sett fram emot lite shopping men tänkte inte på att det var söndag så allt var stängt. Istället kollade vi in stranden i Cobacabana som höll på att rustas upp inför påvens besök. På eftermiddagen var det meningen att vi skulle gå på fotbollsmatch. Jag är ju inget jättestort fan av fotboll som ni vet men tänkte att om de andra ska gå och om jag är i landet som älskar fotboll och matchen är på världens största arena så kändes det dumt att säga nej. Vi åkte i samlad trupp från hostlet, ungefär 20 pers plus en kille som jobbade hostlet som hade tagit på sig att fixa biljetter till bra pris. Tyvärr hade han nog tagit sig vatten över huvudet så han lyckades få fram typ tre biljetter som var utspridda över hela arenan. Så vi gav upp, så intresserade var varken jag eller Hanna att vi ville stå själva bland massa brassar och låtsas vara intresserade. Vi hörde i alla fall jublet när lagen kom in och stämmningen verkade vara på topp efter avspark och vi har sett arenan där fotbolls-VM ska hållas, utifrån i alla fall. Vi var mest ledsna för Edwards skull eftersom han verkligen brinner för fotboll och hade sett fram emot det här likt hur ett barn ser fram emot julafton. Tillslut fick han tag i en biljett och vi kände oss glada för hans skull likt två systrar glada för sin bror. Jag och Hanna bestämde oss för att gå på bio. På väg till bion fick jag ett sms från Edward att hans biljett var fejk och att han var på väg tillbaka till hostlet... När vi kom till bion hade filmen redan börjat och biljetterna var slut. Oflyt helt enkelt! Jag och Hanna kände inte för att vända om och ge upp i första hand och gjorde någonting som kan uppfattas som dumt och som jag inte uppmuntrar mina läsare till att göra. Vi ålankade in på bion. Har aldrig gjort det tidigare i mitt liv och kan nu bocka av det från min obefintliga bucket-list. Problemet var att vi inte visste vilken salong det var och frågade oskyldigt killen som släppte in folk till en annan föreställning. Antaglien var det vår blonda ljusa skönhet (som alla brassar berömmer oss för hela tiden, "bonitas" blev ett vardagligt ord att höra om man säger) som förblindade oss för han pekade bara och tittade bort och vi smet ut och ingen kom in och hämtade oss. Eftersom vi inte hade några platser så satte vi oss på golvet på den plats som är avsedd för rullstolsbundna. 

Måndag - Vi checkade ut från det första hostlet. Innan vi åkte vidare så ville vi kolla in Santa Theresa, vårt hostel låg vid foten av det. Var väldigt fin utsikt därifrån. Tydligen ska det finnas några ruiner där som ska vara sevärda men det var stängt, oflyt. Sen tog vi taxi till det andrra hostlet. Priserna var detsamma på båda ställena men kan väl säga att det vi betalde för konfort på det första betalde vi för utsikten på det andra. På det första stället kändes det som att vi var hemma hos någon. Det andra var inte ogästvänligt men annorlunda. Det bestod av två hus som låg längst ett berg. Vi sov i det nedre huset och i det övre huset serverades frukosten och det fanns fler rum där. Det var 108 trappsteg mellan husen. På det första stället kändes en del av människorna som hämtade hur MTV-serien Jordie Shore (alltså massa fulla partyglada britter). På det andra stället fanns det också partyglada britter men det verkade som att det inte bara var närheten till träden som hade skapat namnet Rio Nature om man säger så... Vi hade planerat att ta oss upp på Sockertoppen på sena eftermiddagen eftersom vi hade fått tips på att ta sig upp så att man får se utsikten både i solljus och i mörker. Men när vi skulle börja ta oss upp så molnade det på. Senare på kvällen så började det regna.

Tisdag - På morgonen var det sådant väder som jag väljer att kalla "överdriven luftfuktighet", alltså när det inte tydligt regnar men allting som är ute blir blött. Sen under dagen utvecklades det här till riktigt regn och på kvällen så återgick det till överdriven luftfuktighet. Vi hade bestämt oss att vi skulle bestiga det mindre berget innan Sockertoppen (när man åker upp till Sockertoppen så är det två linbanor man tar, först en från marken till toppen av lilla Urca och sen från Urca upp till Sockertoppen. Till Urca ska man kunna gå upp). Vi gick längst vägen som vi trodde skulle leda upp till toppen. Vi påpekade att vi inte gjorde någon direkt stigning och mycket riktigt så kom vi fram till ett stopp och hade bara gått längst bergets fot. När vi kom tillbaka hade det blivit ännu molnigare och regnae ännu mer så vi gav upp. Istället gick vi in i ett köppcentrum (vilket är det enda förutom några museum som guideböckerna ger förslag om att turister i Rio kan göra om det regnar så det säger väl en del om hur kul Rio är när det regnar). På kvällen åkte vi upp till Christus-statyn. Det var väldigt dimmigt men Jesus var upplyst så när vi väl kom upp så såg vi honom. Men vi såg ingenting av utsikten, vilket vi visste att vi inte skulle göra innan vi åkte upp för de sa det men vi hade köpt biljetterna i förväg för det måste man. Men det kändes nästan mer läskigt att veta att man är så högt upp och så ser man intenting.

Onsdag - Vi delade upp oss och ägnade oss åt egna äventyr idag. Jag tog mig upp på Sockertoppen. Det var ju inte ultimata förutsättningar eftersom det inte var strålande sol men var ändå häftigt. Såg mer av utsikten här än vad vi gjorde uppe hos Jesus kvällen innan, antagligen för att det var ljust nu. Det var kallt så jag drack varm choklad och det kan jag säga att jag aldrig hade trott att jag skulle göra.

Torsdag - Edward väckte oss tidigt för att säga hej då för han skulle vidare på egen hand. Ett konstigt farväl men världen är ju ganska liten så vet aldrig när man springer in i folk. Efter att ha packat väskorna och checkat ut så hade vi några timmar att slå ihjäl innan vi skulle till flygplatsen. Vi gick till köpcentrumet för att göra några ärenden och sen tog vi en sista promenad till Cobacabana för att se hur allt såg ut när all var iordninggjort inför påvens ankomst. Det var lättare sagt än gjort eftersom många katoliker hade tagit sig dit för att få bra platser (då var klockan 12 och mässan skulle inte börja förrän 18, antar att det är lite som att ta bra platser inför en konsert eller liknande). Vi tog taxi till flygplatsen för att undvika fler förvirrade bussturer (har sett många olika delar av Rio på grund av att vi tagit fel bussar vid ett antal tillfällen). Vi checkade in vid en själv-check-in-apparat. En kvinna på flygplatsen fick det att verka jättesvårt och skulle hjälpa oss - hade räckt om hon ändrat språket till engelska så hade jag kunnat fylla i allt själv men hennes chef kanske stod och hade ögonen på henne så hon gjorde sitt jobb korrekt. Resan hem gick bra och kändes skönt att komma hem. Här i Uberlandia var det också kallt på kvällen när vi kom (landade vid 20.30) men det regnade i alla fall inte och det är väldigt skönt.

Här kommer lite bilder från veckan:

Här är ännu ett förinställt inlägg. Tänkte berätta lite om matvanor och familjeliv, alltså det som jag har sett och uppmärksammat på olika sätt. Vi får se hur det slutar men det kommer antagligen bli ganska spretigt.

Som jag antagligen har nämnt så lever jag i princip på ris och bönor med olika tillbehör. Tillbehören består oftas av någon köttbit men kan även vara potatis eller pasta. Jag förstår verkligen inte varför man ska äta ris med potatis eller pasta, det blir liksom too much, så jag brukar undvika denna kombo i största mån. De verkar helt klart inte ha hört om tallriksmodellen och att den har ändrats nu i år till att man bör äta mindre kolhydrater. 

Det är väldigt vanligt att jag får frågan "vad äter ni i Sverige?" vilket jag tycker är svårt att svara på. För att undvika att låta som Bubba i Forest Gump så svarar jag att vi äter många olika saker med influenser från världens alla hörn men att det blir mycket kött och potatis. Att de ställer den här frågan beror antagligen på att de bara hade svarat "ris och bönor" kort och gott. En vän här sa att det inte riktigt känns som att man har ätit om man inte har fått i sig ris och bönor under dagen. Själv tycker jag att det är tjatigt att inte variera sitt matintag även om min tid i Gävle bestod av fradags-tacos nästan varje fredag och om det uteblev på fredagen så tillkom det en annan dag. Men tacos är gott och går att variera (även om de ibland gör bönorna till en kräm/sås så jag ska inte klaga) och anpassa till sitt eget tycke och smak. 

Att maten är salt har jag nämt förr. Men salt är också den enda kryddan verkar det som, inte så mycket peppar eller örter i maten. Dock har de små pepparfrukter som ligger i en vätska i en flaska. Detta lägger/häller de upp på tallriken ytters försikt. Har inte smakat det men antar att det är stark eftersom de häller en två droppar eller tar en frukt (de är cirka 1 cm långa). På tal om salt så är det den enda dressingen de har på salladen och då hade jag nog föredragit att ha den utan någonting. 

Men vad jag äter har jag nog berättat om lite då och då i förbifarten så vi går vidare till något som är kopplat till mat, nämligen familjen. I min värdfamilj är de måna om varandra och att göra saker tillsammans. Men en sak som jag tycker är lite lustig är att när mamman har lagat maten ropar hon på oss att komma och Larissa berättade att hon vill att familjen ska äta tillsammans. Men att äta tillsammans här är inte alltid att äta vid samma bord utan mer att äta vid samma tid. Nog för att vi har intagit ett antal måltider samtidigt kring bordet men det är lika vanligt att jag och barnen sitter inne på rummen vid våra datorer och föräldrarna framför TVn och äter. Det är klart att vi inte alltid äter tillsammans hemma i Sverige heller men är alla hemma samtidigt så samlas vi kring bordet och äter. Nog för att jag vet att inte alla familjer gör så men i mina ögon ter sig det märkligt. Det är samma sak när släkten är samlad, det är mer att de är i samma hus som räknas men så var det i och för sig äen när jag bodde på Long Island så det kanske är vå familj som har som tradition att samlas kring matbordet för långa middag. Sen är de ju väldigt högljudda, lite italiensk/medelhavsstil skulle jag tro, så då kanske man inte orkar sitta runt samma bord eller så är de högljudda just för att de inte sitter runt samma bord. 

Sen är det det här med husen. Det ser ut som radhus fast det är lite utrymme emellan husen där man kan förvara bråte om man känner för det (vilket de verkar göra). Husen jag har sett med fler än en våning kan jag nog räkna på en hand, bortsett från höghusen downtown. Av de husen jag har varit inne i har alla rum klinkers på golvet, vita väggar och är spartanskt inrett. Jag får inte den här myskänslan som jag får i Sverige men det kanske beror på att jag är svensk och inte beefinner mig i Sverige. Nog för att min amerikanska värdfamilj hade mer saker i sina rum och mjuka härliga soffor som man sjönk ner härligt i men där fick jag inte heller samma myskänslan så det borde ju bero mer på mig än på att resten av världen är fel. Det som man är uppvuxen med blir det trygga och mysiga. 3 av 5 hus som jag varit inne i känns som att de håller på att renoveras eller att en bomb har slagit till. Det är väggar som har påbörjats att slås ut, halvmurade väggar och/eller det känns som att man sitter i ett garage. I huset där jag bor är känslan inte så men det är ändå något jag saknar som gör att det känns lite sunkigt. Sen har jag varit inne i andras hus (AIESECers, var av en lägenhet) som har känts riktigt moderna och fräscha, där har jag kännt att om jag (mot förmodan) skulle bo här så skulle jag vilja ha det så. Jag skulle absolut inte vilja bo i något som ser ut som ett bombnedslag.

Nu kanske ni tror att jag har tagit mig till ett internetcafé eller liknande i Rio de janeiro för att skriva detta, men så är inte fallet för det här inlägget är förinställt. Vill ju inte låta er gå runt läs-lösa när jag är och roar mig och upptäcker en ny stad. 

Att säga "bussarna i det här landet" är att göra en generalisering som jag inte kan stå för men att säga att bussarna i Uberlandia är en klass för sig. Det är inte bara klagomål från min sida för de går ofta och det är ett smidigt sätt att transportera sig från ett ställe till ett annat och det är billigt. Dock verkar de ändra priserna lite då och då, inga stora skiftningar men ändå, tror det har att göra med protesterna som varit här tidigare. Första veckan jag jobbade kostade det 2.85 reals, andra 2.80 reals och nu 2.70 reals (ungefär 8 kr). För den slanten kommer man så långt bussarna går för så länge man är inanför spärrarna så behöver du inte lösa ny biljett. Vet inte exakt hur det systemet fungerar men det har funkat bra för mig. Exempelvis när jag har åkt till jobbet eller skolan så hoppar jag på en buss utanför hemmet (någonstans mellan 50-100 meter) så går jag av den bussen vid en bussterminal där jag byter till nästa buss. Terminalen är ett inhägnat område (nu låter det som att det är någon form av boskap det handlar men det är resande människor) så bara de som har betalt kan vara på den sidan av spärrarna. Det fungerar på samma sätt som med tunnelbanan i Stockholm, för med de svenska bussarna så kan du åka vart du vill inom en viss tid men måste då hålla koll på en biljett och visa upp. 

På bussterminalen på väg till jobbet förut så såg jag alltid ett gäng hundar springa runt. Finns många hundar här som verkar vara herrelösa men som har skapat sig ett gäng, tänker mig att de är som Oliver och gänget (från Disney). De ser alltid ut att ha någon form av agenda för dagen och verkar gilla livet. En liten hundspaning mitt i busspaningen. 

Vid de större terminalerna så betalar man innan man går in till terminalen men vid min hållplats som är liten betalar man på bussen. Det är inte som i Sverige där man betalar till chaufören innan man går på utan här går man på och bussen kör vidare. Om det är många som går på samtidigt så bildas en liten kö längst fram i bussen. Många har såklart busskort som de bara blippar för att komma igenom spärren medan andra, som exempelvis jag, betalar kontant och då sitter det en person som sköter kassan och som släpper igenom en. Det verkar som att pensionärer åker gratis för de brukar gå på i de bakre dörrarna (där man släpper av folk) och en del viftar med sitt ID-kort som för att säga att de är gamla nog. 

Det negativa med bussarna är att de kör som galningar. Egentligen är det ju inte bara bussar som kör som tokar utan det gör även alla andra fordon med. Men på bussen märks det lite mer skulle jag säga eftersom man sitter eller står brevid främmande folk som man helst inte ville ramla in i eller trycka sig överdrivet mycket emot. Många chaufförer verkar satsa på samma grej som de gjorde i Gävle, nämligen köra gasen i botten mellan stoppen och sedan tvärnita. Sen blir det inte bättre av att de har satsat på någon form av fartgupp som ingen direkt bromsar för. När man åker buss är det helt klart sämst att sätta sig på de "coola" platserna längst bak i bussen för där finns det ingen stötdämpare alls som hjälper till att jämna ut guppet. En gång kändes det som att jag flög en meter ur sätet men det är nog att överdriva. Men det var i alla fall runt en decimeters flygtur. Så det är opassande att äta alltför mycket innan bussresa då det finns risk att maten flyger ut igen alternativt att alla organ i kroppen har bytt plats. Det är lite av en ofrivillig berg-och-dalbana som man bjuds på. Jag kan tänka mig att det är lite såhär det känns för Harry Potter i tredje boken/filmen när han åker den där trollkarlsbussen som är en trippeldeckare.

Något som skiljer sig från de svenska bussarna är att de här bussarna kan åka med öppna dörrar. Svenska bussar kan inte åka iväg om dörrarna inte är ordentligt stängda, vilket skapar frustration iband men det är ändå bra att tänka på säkerheten. Här så börjar dörrarna öppnas när bussen ännu inte stannat och bussen rullar iväg så fort alla fötter bland nypåklivna är på. Jag antar att de är underrejäl tidspress när de kör och gör allt för att hinna i tid.

En sak som jag såg men som jag tyvärr inte hann ta kort på var hur det funkar för rullstolbundna att ta sig av bussen. Det är två höga trappsteg in i bussen men när en rullstol ska av så fälls det ena steget in och det andra vecklas ut till en plattform och det skjuts upp kanter så den inte rullar av. Så blir detta en his för personen i rullstolen. Smart tycker jag men sen kanske det inte alltid fungerar så smidigt.

Hemma är det ju lite förvirrat när man åker buss i en ny stad eller en ny sträcka eftersom våra hållplatser heter efter vad eller vart de är. Här heter det ingenting, det är bara de stora terminalerna som har namn och de andra har bara nummer. Exempelvis när jag jobbade så gick jag av vid tre stoppet. Ddet blir så mycket lättare att hålla koll på när man ska gå av när det är nytt. Nog för att de flesta bussar i Sverige har någon form av information om vilken som är nästa station och det har dom ju inte här. 

Idag åkte jag och Larissa iväg till köpcentret för att gå på bio. Tanken var att vi skulle gå på bio vid tre så att hon hann hem och gå till kyrkan som hon brukar göra på onsdagskvällar. Men när vi kom dit en timme innan var kön hur lång som helst och vi stod i kö i över en timme. Känns som att det där med att det bara är svenskar som köar är en myt men sen kan jag ju tycka att våra köer är bättre och går smidigare, i alla fall köerna för att köpa biobiljetter. så 15-bion byttes ut till 18-bion. Gör kanske inget om man missar kyrkan en gång när man får umgås med mig istället men det är bara en gissning jag gör.

Vi hade där med lite tid att slå ihjäl. Vi började med att dricka varsin milkshake och sen gick vi runt i lite affärer. Jag ville hitta en bland-CD med brasiliansk musik (det är klart man kan fixa musik enkelt till datorn men hur kul är det egentligen). Vi började med att gå in i en affär som hette någonting med "americanos" ologiskt nog men det var en affär som hade lite allt möjligt. Bland annat CD-skivor till bra pris så Larissa hjälpte mig att hitta en bland-CD. Under tiden som hon letade så började en väldigt udda kille att prata mig, hissen gick inte ända upp så att säga. Som alla andra märkte han att jag inte är här ifrån och började fråga lite frågor på knackig engelska och jag svarade snällt. Jag tror att han avsluta med att fråga om han kunde följa med oss till nästa affär (han mummlade en del) men då sa jag vänligt att det var min och Larissas dag idag så vi ville vara själva. Han tackade för pratstunden och gick sin väg. Vi gick vidare till en skivaffär där mannen som jobbade i butiken var snäll och lät mig provlyssna på olika skivor med brasilianska artister som Larissa tog fram. Efter att ha lyssnat på fem olika gick vi där ifrån utan att jag köpte en enda för jag vill inte kasta pengar på en skiva med enbart en artist, är ju det som är det fina med blandskivor.

Filmen vi såg var O Cavaleiro Solitário, alltså the Lone Ranger med Johnny Depp. Vi såg den på engelska på portugisisk text så att jag skulle hänga med i filmen. Var dock lite svårt när de pratade någon form av indianspråk men det gjorde det bara på ett ställe som tur var. Tänkte inte ge någon längre recension här av filmen, det räcker med att säga att jag tycker den var bra men det känns som att Disney som ligger bakom den och Gore Verbinski (regisören, gjorde även de tre första Pirates-filmerna för er som inte vet/är lika nördiga som mig när det kommer till sånt här. Vet bara en till som är på min nivå och vi kan ha den längre diskussionen när vi ses - if you catch my drift my deer) försöker så mycket men inte lyckas helt. Det är mitt intryck av filmen. Jag tycker det inte är jätteunderhållande med en häst som dricker ur flaska men brassarna uppskattade det så de har ju lyckats underhålla en del i alla fall. Men förutom allt larv tycker jag den var bra gjord och jag gillar musiken.

Som ni vet har jag ledigt från och med den här veckan fram tills jag åker hem eftersom mitt projekt är slut. Jag klagar inte på att jag är ledig men det blir mest till att pilla naveln. Fast det är mer bildligt talat för det jag gör är att sitta ute och läsa. Man måste ta vara på solen! Amerikanskorna jag träffade i söndags förstod också mina känslor för att man måste ta vara på solen, känns skönt att någon förstår mig för det gör inte riktigt brassarna tror jag. Men deras land hade ju slutat fungera helt om de alltisd skulle vara ute när det är fint väder eftersom det alltid är fint väder här. 

På tal om väder så fick jag höra att när de har sommar, alltså där i november-januari, så har de också regnperiod. Men då är det mer att det från ett ögonblick till ett annat slår om och tokregnar i några minuter och sen blir det sol igen. Tydligen är regnet varmt (vore ju i och för sig väldigt konstigt om regnet skulle vara kallt med tanke på att deras sommartemperatur är ~35 grader) så man känner sig klibbig efteråt. Jag litar på denna källa eftersom personen som berättade det bor här. 

Men tillbaka till min ledighet. Jag satt ute i solen och läste. Efter lunch följde jag med Larissa och mamman till en av alla mostrar. Först när jag blev tillfrågad om jag ville följa med svarade jag nej men efter att ha tänkt lite så ändrade jag mig. Är ju ändå trevligt att lämna huset ett tag och se lite andra omgivningar. När vi kom hem åt jag och Larissa varsit bakverk. Det var som ett vetebröd (alltså en semelbulle) som bar doppad i choklad och fylld med chokladsås. Ångrar att jag åt hela för den var god men blev sådär äckelmätt så att man inte kan njuta av sit sötebröd efteråt utan skulle helst vilja sticka hål på magen och tömma innehållet. Sen satt jag ute och läste, solen hade försvunnit från bakgården men var ändå skönt ute. Läste ut min bok (har tre till så jag tror jag klarar mig) lagom tills att solen började gå ner (vid sextiden, den går upp vid sextiden också för den som undrar) och nu sitter jag här. 

...fast varmt för vattenlandet jag var på igår hette Hot Park. Vi åkte till en annan state till en stad som heter Caldas Novas som ligger cirka tre timmar norr ut från Uberlandia. Vi var ett gäng på cirka 20 personer som samlades 06.30 vid universitetet för att åka tillsammans i en hyrd buss, en sådan liten buss som tar så många personer. Det var ingen som var överdrivet social under bussresan för när vi åkte dit var alla morgontrötta och när vi åkte hem var alla trötta efter en heldag i vattenlandet.

När vi kom fram fick vi stå utanför och vänta ett bra tag trots att vi hade betalt i förväg. Nu var det ju inte jag som låg bakom plneringen av detta evenemang så vet inte vad som var problemet. Men vi hade fått rabatterat pris eftersom vi var en grupp och så skulle vi få lunchen gratis så var väl lite som behövdes fixas med antar jag eftersom komunikation i det här landet inte är på topp.

Vattenlandet påminde lite om Skara Sommarland där det fanns lite alltmöjligt att göra (fast det fanns inga åkattraktioner utan vatten). Hade man haft lust hade man kunnat kolla på fåglar, spelat minigolf eller skjutit på varandra med paintball. Det fanns även fotbollsplaner, vollybollplaner och tennisplaner men inget av det uttnyttjade vi för vi var där för att bada. 

När folk här frågar vad jag hade för bild av Brasilien innan jag kom hit svarar jag "women in tiny bathing suits" vilket jag inte har sett så mycket av eftersom jag bor i Uberlandia där det inte finns någon strand. Men igår så fick jag det bekräftat och det är inte vara kvinnorna som har små badkläder utan även männen har minimalt med kläder på sig. Tydligen är det helt okej att ha string på stranden men hade man tagit av sig och varit topless så hade det varit ett stort tabu, the Brazilians know their limits. Är sällan jag har sett så många bara skinkor (om man räknar bort den minimala tygbiten emellan) på samma gång men kan inte låta bli att tänka tanken att det borde gå väldigt fort för dem i rutchkanorna eftersom bar hud ofta är att föredra där för fartens skull. 

Vi började med att gå till stranden. Det var ingen riktig strand utan en pool som var gjord så som vattnet är på stranden, alltså att det är grunt när du går i och så blir det djupare och djupare. Plus att de hade en vågmaskin som gick igång med en viss tidsintervall. Det var lite tant Berg på den, det var kul när det startade men så var det ännu skönare när den väl slutade. 

Först var vi alla i samlad trupp men det är svårt att lyssna på tjugo viljor så det blev att vi delade upp oss. Jag hängde med två amerikanskor. De var inte här i Brasilien med AIESEC utan med någon annan organisation. De hade varit här i fem månader och skulle vara kvar till november och jobbade på universitetet som engelsklärarassistenter (på ett ungefär var det väl det som de gjorde). Båda hade pluggat så att de hade examen i spanska och portugisiska och jobbade som lärare i det hemma i USA men gjorde det här som någon utbytesgrej. De var väldigt trevliga och lättsamma att prata med, och som vanligt nyfikna på Sverige och Europa. Och det var lite äldre, alltså i min ålder vilket var skönt som omväxling efter alla unga människor jag träffar här (citat från tanten Emelie). 
Jag hörde något om att Hot Park är störst i Brasilien, kanske även i Sydamerika men det beror nog mest på ytan för vi fick gå en hel del mellan de olika ställena. För att vara ett vattenland tycker jag nog att det var litet utbud av rutchkanor men det gjorde att vi hann med att åka alla. Det var vanliga rutchkanor och det var rutchkanor där man hade flytringar och åkte i totalt mörker vilket gjorde det hela ännu mer oväntat och roligt/läskigt. Deras dragplåster var "Xpirana", det hade lagt ner mycket tid på effekterna innan man kom fram till själva rutchkanan. Det var skyltar som sa "vänd om" och "inga överlevande" blandat med ljudeffekter av folk som ksrek i panik. Nog för att mitt hjärta bultade extra mycket när jag stod där och vänta (kanske för att vi fick stå i kön länge och kön bestod av att man gick upp för en trapp som aldrig verkade ta slut) och kunde fråga sig själv vad man höll på med, men lite som med alla sådana åkattraktioner som går rätt ner tar de slut väldigt fort i jämförelse med hur lång tid man har väntat. Kändes som mycket liv för lite hår som bonden som klippte grisen sa (eller hur nu det talesätte är).
Vi samlades upp allihopa vid lunch och efter lunch åkte vi i Lazy River som var den lugnaste attraktionen på hela parken. Man låg i/hängde på en ring och flöt med en bana längst en pool och gjorde ingenting förutom att njuta. Lagom att göra efter lunchen men förstår varför det var så mycket pensionärer där om man säger så. 

I ett vattenland måste det såklart finnas en undervattensbar, eller så nära en undervattensbar man kan komma för människor som inte kan andas under vatten. Det såg ut som en översvämmad vanlig bar där det var vatten nästan ända upp till baren. Själva stolsitsen på barstolarna var under vatten men borden var över vattenytan. När vi var där inne kunde jag inte låta bli att tänka att det måste vara såhär det känns att vara Lilla Sjöjungfrun när man simmar omkring bland borden och bara guppar runt. Menyn var inplastat turligt nog.

Jag har även dansat till Gangnam Style med två sydkoreaner i vatten (det här är egentligen mer sanning än jag vet men det låter helt klart roligare om man berättar det så, sanningen är att jag var med två sydkoreaner samtidigt som Gangnam Style kom igån i högtalarna men det är väldigt svårt att göra den dansen i vatten). 

De hade ett intressant system för betalning inne på anläggningen. Istället för att man skulle gå runt med plånbok och lösa pengar, vilket är osmidigt när man badar och åker rutchkanor, så fick man ett kort som var registrerat på en själv som hängde i ett snöre runt halsen. När man köpte något så registrerades det på kortet och detta tyckte jag var smart tänkt ända tills vi skulle gå ut från parken och samtidigt som alla andra checka ut oss. Vi stod i en oändligt lång kö, som tur var hade jag trevligt sällskap. 

På vägen hem till Uberlandia stannade vi på ett ställe för att äta en enkel middag, nämligen "pastel" (uttalat: pastejo). Jag har ätit det förr och det är gott, svårt att misslyckas med friterat. Det är en typisk brasiliansk snabb-mat-rätt. Det är som en friterad paj, som pajerna som finns på McDonald's hemma i Sverige fast de här är större och fyllda med mat - kött, kyckling, ost, tomat osv. beroende på vad man önskar sig. Fanns tydligen med choklad också såg jag för det beställde tjejen jag satt brevid till efterrätt. 

Det kändes som om vi aldrig skulle komma hem. Killen jag satt brevid vaknade till och sa "jag som trodde vi var i Uberlandia men vi är ju i grannstaden så jag kan sova tio minuter till", vilket säger en del om brassarnas tidsuppfattning för där ifrån var det minst en timme hem. När vi väl var tillbaka vid universitetet höl jag tummarna för att bussarna hem skulle gå smidigt och det verkar ha hjälp för gick ändå fort att komma hem även om mina fötter och resten av mig (fast fötterna var trötta efter att ha stått och gått så mycket att det gjorde ont) hade viljat kunna teleportera hem sig.

Jag fick skjuts hem av en kompis idag, för det första hade jag klänning på mig och han körde motorcykel vilket kunde blivit en spännande syn men klänningen skötte sig väl måste jag säga. Det lilla äventyret uppstod när vi körde lite vilse (som vanligt beror det på att jag inte hittar här och litar blint på den som kör) och stannade på en bensinmack för att fråga om vägen. Mannen på macken pekade och hade sig och vi åkte off-road kan man nog kalla det. Det var en liten väg, mer som en stig, oasfalterad. Det kändes som att vi hade hämnat mitt ute i ingenstans med hagar och ängar runt om oss. Antar att den vägen har skapats av bönderna som är där när de tar sig fram med sin häst och vagn. Det var minst sagt en skumpig åktur men tillslut kom vi ut på vanlig asfatlerad väg och tillslut hittade vi till mitt hus.

En sak som jag har lagt märke till här är att brassarna är lite som italienarna när det kommer till ge vägbeskrivningar. De är väldigt hjälpsamma när man (las: de som skjutsar mig) frågar om vägen men det är allt som oftast inte till så stor hjälp så efter hundra meter får man stanna till igen och fråga och det är alltid rakt fram man ska. 

Ikväll ska jag bara ta det lugnt och tänkte bara vara hemma för imorgon ska jag upp supertidigt för vi ska åka till ett ställe som heter Caldas Novas som ligger 2-3 timmars bilfärd här ifrån. Vi är ett gäng AIESECers som åker dit för att leka av oss på ett vattenland. Det är i alla fall det jag har fått för mig att vi ska göra men berättar såklart mer om det senare.

Om någon hade frågat mig för ungefär tre månader sen om jag trodde att jag någonsin skulle vara med på en skolavslutning i mitten av Juli så hade mitt svar varit nej. Men idag har jag gjort just det. Jag och Maria var med hela dagen, eller i alla fall så att vi hann vara med både morgon- och eftermiddagsgruppen. Maria var mer dör än levande, men såg inte så illa ut, för hon hade sovit en och en halv timme i natt efter att ha varit på AIESEC-party igår med open bar. Det lät väldigt lockande men eftersom det var sista jobbdagen idag kändes det inte helt värt att gå ut igår tyckte jag. Men så är jag ju inte 20 längre...

Idag var det fest på skolan. De hade smyckat skolgården och det var ordnat med roligheter. Förutom studsmattan som de hade hyrt så fanns det fiskdamm (inte den svenska varianten med en skynke där fångsten är godis utan man försökte få tag i fiskar gjorda i kartong som hade en ögla i nosen), pricka boll i hål och kasta ringar runt flaskor. Jag var inte särskilt bra på något av det men lyckades i alla fall få napp på fiskkroken. 

Det bjöds på kalastilltugg - popcorn, sött majsbröd (typ som en sockerkaka med majs i, kanske en kaka för Maja, hehe) och någonting som såg sörjigt ut som jag aödrig smakade på. Till lunch blev det brasiliansk hot dog, som jag är ganska säkert på att jag berättat om förr men det är iaf ett korvbröd som är fyllt med hackad korv i någon  form av tomatsås. 

Alla var uppklädda, killarna hade skjorta och tjejerna hade klänning eller andra finkläder, jag kände mig underklädd i mina shorts men kan ju alltid skylla på att det är så vi är i Sverige. Jag fick en liten känsla av skärtorsdag för tjejerna hade rödmålade kinder med svarta fräknar målade (inte de äldsta tjejerna för de var "snyggt" sminkade och fixade) och några av killarna hade målat sig i ansiktet så det såg ut som att de hade skägg.

Vi dansade dansen som de har tränat på och jag och Maria var också med. Är inte så avanserat, det svåraste för oss var att veta vad man skulle gör eftersom de sa det på portugisiska men var direkt svårt att hänga med på det. 

Det blev en hel del fotograferande. Jag och Maria fick varsin liten avskedpresent (choklad, har inte smakat än för det var så kladdigt efter en dag i värmen så det ligger i kylskåpet nu, men enligt Larissa är det supergott). Det var musik och barnen dansade och sjöng och lekte och var livliga. Det blev ett kramfyllt farväl när vi skulle gå. Känns lite konstigt att jag inte kommer träffa dem mer. 

Nu har det gått flera dagar sen jag skrev senast men förklaringen till det är att jag först inte hade något att berätta om och när jag sedan hade något att berätta om så hade jag inte tid att skriva.

I måndags jobbade jag heldag, hon jag jobbar med påstod att hon fortfarande inte kände sig helt frisk, tror jag så mycket jag vill på med tanke på att jag såg på facebook att hon varit ute med vänner dagen innan och på måndagen var hon och bowlade, men jag är inte den som är den och jag blev ledig på tisdagen istället. Så tisdagen spenderade jag sittandes ute i solen och läste.

På tisdagskvällen följde jag med några vänner ut på restaurang. Den hette Churrascaria, vilket betyder Steak House, vilket också var vad det var. Det är inget ställe som lämpar sig för vegetarianer minst sagt. Nog för att de hade en stor salladsbuffé med allt möjligt men det var inte därför som vi hade gått dit. Jag har ätit kött från alla möjliga olika djur (eller antagligen de mest vanliga köttdjuren som vi även äter hemma i Sverige) och alla möjliga olika delar. En del var så gott och mört att det smällte i munnen och annat var bara gott och en del var så salt så att läpparna sved. Det var som sagt en restaurang där man inte behövde välja från någon meny utan det var "ät så mycket du vill". Det känns fel att kalla det buffé för då måste man ju göra jobbet själv, alltså gå och hämta maten. Här gick servitörerna (den enda kvinnan jag såg var den som gick runt med dessertvagnen) runt med de olika köttbitarna på stora spett och frågade om man ville ha en bit och skar till det vid bordet. Väldigt smidigt sätt att få mat på och det gjorde att tallriken var konstant full och jag blev proppmätt. Det dumma är att jag inte kommer ihåg vad jag åt men det tror jag mer är en språklig sak som inte de kan rå för. Känner många där hemma som hade älskat den restaurnagen och sättet de serverade på (inte minst pappa och lillebror samt Mr. Hartung). Till bordet kom de även ut med strips, friterad barn och friterad ost vilket vi tog oss en tugga av då och då för att... finns inget bra svar på det egentligen eftersom vi åt kött i mängder men det är skönt att variera sig lite ibland.  

Idag till lunch blev det BBQ på brasilianskt vis. Det som skiljer sig mest är att de inte låter köttet ligga i marinad i flera timmar utan hade egentligen bara på salt, men gott blev det. Sen serverades det med ris, en kall sås och sallad, så egentligen ganska likt hur vi gör i Sverige. 

Jag följde med två vänner, som jag pluggar portugisiska med, på bio. Det blev med lite kort varsel och jag skulle inte hinna om jag tog bussen så min värdfamilj föreslog att jag skulle ta en Mototaxi villket är en motorcykel-taxi. Snabbt och billigt. Man får låna en extra hjälm och sedan bär det av. Chauffören har en kul väst på sig, antagligen för att det ska synas att han kör taxi men på västen fanns det handtag på var sida som man kunde hålla i sig i. Jag är ingen van motorcykelåkare och hade helst velat hålla om honom kramaktigt runt midjan. I början försökte jag även parera svängarna med att luta mig åt andra hållet men efter ett tag kunde jag slappna av mer och följa svängarna som man ska. Ändå kul att ha provat på. 

Vi såg en amerikansk film, "Now you see me" hette den, var helt okej. Efter ungefär en halvtimme in i filmen såg det ut såhär: 

Idag på förmiddagen följde jag med Larissa till hennes skola där hon har engelska. Som jag nog nämnt förut så verkar deras skolsystem vara lite uppdelat så man läser några ämnen på ett ställe och några andra på ett annat. Sen så är det inte säkert att de lär sig engelska i vanliga skolan så bland de som faktisk kan engelska är det vanligt att de tar kvälls- eller helgkurser på en privat skola. 

Klassrummet var ett litet rum, kanske 10 kvm, och det var inte så många elever. Idag var de fem men tdligen så var det tre stycken som saknades. Läraren var en tjej som var i min ålder ungefär. Skulle gissa på att hon har lärt sig engelska genom att plugga och inte genom att åka till ett engelsktalande land för hon var bra på grammatik men hennes uttal var helt fruktansvärt (kanske lite väl starkt ord men ni förstår vad jag menar). Hon läste upp olika meningar som var snarlika men så skulle de svara på vad som var skillnaden. Ex. "They've been married for thirty years" och "They were married for thirty years". Men så på ett av exemplena så läste hon fel och kunde inte uttala orden rätt så eleverna såg väldigt förvirrade ut och förstod inte poängen så då kunde jag inte hålla mig och ursäktade mig och läste upp det igen, korrekt. Nu hör jag min kära mor säga "men det gjorde hon säkert bara för att du skulle få göra just det" men så var det inte alls, hade ni varit där och hört henne så hade ni förstått. 

De höll bara på att traggla grammatik och det gör de tydligen varje gång, jag var tvungen att fråga Larissa efter. Jag tycker det är synd att det inte verkar satsa på den engelska undervisingen här. Under våren när jag har läst engelska i Uppsala så har vi pratat mycket om hur man ska få in grammatikundervisingen "utan att det märks", om ni förstår hur jag menar. Grammatik är verkligen inte den roligaste biten av att lära sig språk och när man är i början kan jag tycka att det är det minst väsentliga, huvudsaken är väl att man kan kommunicera och göra sig förstådd. Det spelar inte så stor roll om du vet i vilken form ordet borde vara om du ändå inte vet vilket ord du ska använda. Men det verkar vara en relstivt ny metod att man ska lyssna sig till ett nytt språk och att själva pratandet ska komma före grammatiken. Nog för att jag märkte att jag har hittat på min egen grammatik under vägens gång när jag har utvecklat min engelska men jag känner mig ändå trygg i språket och tycker om att prata engelska och det ser jag som värdefullt.

Vad filosofiskt det här inlägget blev nu. Tanken var mest att jag skulle skriva att jag hade följt med Larissa till skolan och att det var intressant att se. 

Här är de som jag åt crepes med igår på restaurangen Crepe Mania. Killen på golvet är med i AIESEC men jobbar inte för dem (alltså är han som jag fast här ifrån) och det var han som bjöd med mig, Edward och Hanna. Han gick det med några från sin franska-klass så det var ju gulligt att bjuda med oss. Hon längst till höger som ser väldigt glad ut är hans fransklärare.

Jag har som sagt aldrig ätit crepes förr men jag blev positivt överraskad då jag har kännt viss skepsism över att ääta pannkaka med olika fyllningar. Det var en "ät-så-mycket-du-vill"-meny, jag orkade fyra, hade nog kunnat pressat i någon till men kändes onödigt. Var ett mysigt ställe, utifrån vägen såg det inte ut att vara mycket för världen men när vi gick in på gården så var det fint och trevligt inrett (även om det var utomhus). Man fick en känsla av att vara vid Medelhavet, eller i Frankrike som kanske är mer passande när man äter crepes. 

Kan även berätta att vårat lilla möte om Rio de Janeiro gick bra so now it's on! Men berättar mer om det längre fram när det närmar sig. 

Även idag så började de dagen med att dansa, tror det är inför deras skolavslutning som de har nästa fredag. Jag kände mig ganska överflödig men satt och kollade på. Annars när jag inte har haft något att göra, jobbade heldag idag med och det blir mycket att sitta och vänta, så satt jag och läste. Tog lite bilder av dansandet och det såg ut såhär: 

Idag har jag jobbat både morgon- och eftermiddagspasset eftersom Maria är hemma och sjuk (trodde hon bara var förkyld men hon ska tydligen åka till sjukhuset imorgon för att det inte blivit bättre, men jag är ju inte den som går till sjukhuset om det verkligen inte krisar). Egentligen är det ju som en vanlig arbetsdag men vanliga arbetsdagar är också långa och de känns ännu längre när man inte är helt frisk. Förmiddagen på och gick bra, plus att de började med någon dansuppvisning som jag satt och titta på och klappade takten till. Tror det var någon form av folkdans, lät så på musiken och de var i par om kille och tjej och gick runt i ring på olika sätt - viftade med armar, hoppade, bytte håll osv. Men på eftermiddagen var det som om John Blund åkt förbi och tappat lite sand för jag var helt slut och blev inte bättre av de gapiga barnen. När jag hade haft sista gruppen och gjort det som jag hade gjort med de andra grupperna var vi klara en halvtimme tidigare och jag hade inte energi till att komma på något nytt att göra eller att försöka förklara mig med de få ord jag kan på portugisiska och de få ord som jag använder på engelska till dem. Så jag gav mig själv helt enkelt tillåtelse att gå hem tidigare och det var ingen som sa emot.

Det är ju någon form av fritidshem där jag jobbar så förstår om barnen som kommer på eftermiddagen är trötta och inte alls har lust att lära sig engelska, så det är skönare att jobba med barnen som är där på morgonen.

Sen var det tänkt att jag skulle ha min andra lektion i portugisiska efter jobbet. Jag hade tagit med mig block att skriva i och bok att läsa i eftersom jag kommer fram väldigt tidigat till skolan om jag åker direkt från jobbet. Vid lunch så kändes det som att jag skulle orka men sen på eftermiddagen så hade jag ont i huvudet och var astrött, vilket är en dålig kombo om man ska försöka vara aktiv på lektionen och lära sig nya saker. Eftersom jag slutade tidigare så åkte jag hem emellan och tänkte att jag skulle ta mig en eftermiddagslur. Men när klockan ringde kände jag att det inte var värt att åka dit så jag stannade hemma. Sov i nästan två timmar och fick en värktablett av Larissa så kändees lite bättre när jag vaknade. Har pluggat lite hemma, vi har fått en länk till alla fraser som kan vara bra att använda och där kan man även lyssna på fraserna för att lära sig så när värdfamiljen åkte iväg till kyrkan satt jag och prata för mig själv.

Jag har även hunnit med att lyssna på Christer i P3 och kollat på Allsång på Skansen. Det här med patriotismen som växer fram när man är långt hemifrån är ändå ett intressant fenomen, för det finns ju inget bättre land än Sverige, hehe. Men med tanke på att de flesta i publiken hade jackor på sig antar jag att det ite är överdrivet varmt där hemma... 

Idag har jag varit seg och trött i huvudet. Igår klagade Maria på att hon var förkyld och jag tror hon har smittat mig. Ni vet den här känslan av att vara lite snuvig innan den riktiga förkylningen bryter ut. Jag hoppas att det stannar där för jag orkar inte vara sjuk, är jobbigt att vara sjuk när man inte är på hemmaplan. Sov en stund när jag kom hem för att återhämta mig lite efter dagen (barnen här är himla gapiga och skrikiga här, hade det varit i Sverige hade man nog skyllt på olika bokstavskombinationer). Men nu ska jag försöka lära mig lite portugisiska och göra min läxa.

I Brasilien är det tydligen oförskämt att snyta sig inför folk, inte för att direkt är uppskattat i Sverige men man gör det ju ändå. Jag och Maria fick höra det igår när hon snöt sig inför några AIESEC-vänner och de tittade på henne och sa "We don't do that in Brazil", bra att ha med sig så man inte verkar helt bortkommen här (något av ett skämt från min sida om ni inte förstod det med tanke på att bortkommen är något jag är här). 

Standardfrasen i mitt liv just nu kan man väl säga men ska förhoppningsvis bli ändring på det från och med nu. Jag hade skola idag vilket kändes skönt efter en dag när jag egentligen inte gjort någonting. Eftersom det gick rykten om att bussarna inte gick idag så åkte jag hemifrån tidigare än nödvändigt, plus att jag ville komma ut. Men dit gick bussarna precis som de skulle så jag kom fram i god tid. Satt i en liten park ett kvarter från skolan och väntade på att tiden skulle gå. (Den påminde om den lilla parken uppe i Ostuni som har de där träden med stora vita blommor).

Första lektionen i portugisiska är nu avklarad men kan inte påstå att jag känner mig klokare. När jag hör enstaka ord går det bra för många ord påminner om engelskan och svenskan men med mycket "i"- och "o"-ljud i slutet. Men när det blir meningar så är det kört får då tycker jag allting låter likadant. Sen var det mycket att ta in idag såhär första gången. Nästa lektion är på onsdag och vi har fått läxa att göra, dels skriva en liten dialog (vi har fått massa exempel på standardfraser som vi ska sätta ihop och låtsas att vi introducerar en vän osv.) men även lyssna och träna på utal. Jag hoppas att om jag gör läxan ordentligt så kanske jag inte känner mig fullt så förvirrad. För idag så kände jag mig förvirrad vilket ledde till att jag blev frustrerad över mig själv att jag inte fattar något vilket i sin tur ledde till att jag verkade jättenervös. Blev inte bättre när läraren (mannen med det fasta handslaget) frågade varför jag var så nervös och om jag alltid var så. På den frågan svarade jag ja för det är nog närmast sanningen. Ska även se till att äta någonting innan så jag inte blir hungrig en kvart in på lektionen för det förbättrar inte direkt koncentrationen. Ganska basic och man kan tycka att jag borde ha lärt mig sådant efter alla år i skolan, men icke. 

Efter så gick jag och mina tre studiekamrater (även volontärvänner) och åt en tidig middag ihop. Detta innebär att vi åt vid åtta iställer för att ät vid tio halv elva som man gör här. (Nog för att jag och Kajsa vid tillfällen har haft sena middagar men då har vi även haft sena kvällar, förstår inte riktigt grejen med att äta så kort innan man ska gå och lägga sig.). Vi beställde korv med bröd, då är det ingen liten grej med senap och ketchup som kommer in till bordet ska ni veta. Brödet är ungefär dubbelt så stort som i Sverige och det har de fyllt med allt möjligt. Förutom korven så var det champinjoner, majs, någonting som hade konsistensen av kött, salladsblad, dressing och toppat med fnus (kallar det fnus för vet inte vad det heter, men hemma skulle vi nog säga strimlande chips eller små knapriga strips, vet att någon av chipstillverkarna hemma har haft en sådan produkt - jag har nog lyssnat för mycket på P3 som inte nämner fabrikat). Blev väldigt kladdigt och var svårt att äta vackert. Till det så drack vi en brasiliansk speciallitet som är mixad mango med mjölk, det här var tydligen inte den bästa så får prova igen någongång men var ändå ganska gott och smakade som en milkshake ungefär.

Hemfärden denna kväll blev lite för spännande i  min smak. Hade sett fram emot att bara sätta mig på bussen och komma hem i bra tid, men icke. När jag och Maria (hon jag jobbar med) kom till busstationen så såg vi massor med poliser och ingången var stängd. Vi tog ett varv runt (den här stationen är en stor busscentral) men alla ingångar var stängda och det var massor med poliser ute. Är fortfarande oklart för oss vad som låg bakom det men kan väl säga som så att protesterna för fotbolls-VM ligger bakom detta. Ddetta gjorde att vägar var avstängda och bussarna gick inte. Maria skulle bara två busstopp bort hem till sin värd så vi gick dit så fort vi kunde. De hjälpte mig att ringa taxi. Där kan man tro att den här historien slutar för det gick ju så bra sist jag åkte taxi, men icke. Den här gången var det en trevlig gubbe som inte hade GPS i bilen som körde mig. Eftersom det var avspärrningar fick han köra på andra mindre vägar som då även var omvägar. Vet inte om han hade hittat om den stora vägen var fungerande men nu åkte han i alla fall vilse. Han gestikulerade om jag kände igen mig, vilket jag inte alls gjorde för allt ser likadant ut här och ännu mer när det är mörkt ute. Vi snurrade runt ett bra tag innan han äntligen hittade fram. Är ändå sånna här små oväntade äventyr som får en att tänka tillbaka och uppskatta hur enkelt och bekymmerslöst liv man faktiskt har levt. 

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att vi har sett alla poliser som finns i Uberlandia idag. De gick i stora klungor och ser mer skräckinjagande ut än vad svenska poliser gör. De är klädda i khakifärgade kläder, svarta kängor och basker och skottsäker väst som det står "Polícia Militar" på. Jag är inte rätt person att uttala sig om vapen eftersom jag inte kan ett dyft om det men här följer en kort förklring så ni förstår bilden: poliserna som stod still vid sina bilar hade någon form av automatgevär och de som gick runt hade pistol och batong. Först såg vi ett tiotal utanför första ingången och tänkte att något var i görningen. Men när vi sedan var på väg runt stationen så hamnade vi i en grupp om 30-40 poliser som var ute och spatserade och sedan såg vi poliser lite här och var. Antar att det är det här min värdfamilj menar med att det är farligt här... Varken jag eller Maria fick den här känslan av "men vad skönt att det är poliser här" utan var snarare tvärtom och vi ville bara bort därifrån. 

Eftersom svenska nyheter är ganska bra på att rapportera om utlandnyheter så antar jag att ni har hört om att det har varit en del protester och demonstrationer här i Brasilien. Det har varit en del här i Uberlandia också var och varannan dag men antar att de har varit relativt fredliga i jämförelse med hur det har varit i andra städer. Jaf har inte hört så mycket om dem mer än att en del AIESECers har varit med. Var faktiskt en samma dag som jag kom hit och folk frågade om jag skulle följa med men det var jag inte direkt sugen på efter min långa resa. 

Jag har inte riktigt koll på vad de protesterar om mer än att de inte är så glada över att alla pengar går till fotbolls-VM och att det är mycket korruption i landet. Men på grund av protesterna så är idag skolorna stängda och bussarna inställda (har inte fått det hundraprocentigt bekräftat än men verkar inte bättre), antar att det är någon form av strejk. Så nu sitter jag här istället för att göra mig iordning för att åka iväg till jobbet.

Idag skulle jag även ha börjat mina klasser i portugisiska men vet inte om det blir av. Har hört av mig till AIESECare för att försöka få lite klarhet i det hela men snabb kommunikation verkar inte vara deras starka sida. Jag hoppas att den skolan har öppet så jag får göra någonting vettigt idag. Men även om jag har skola så är ju frågan hur jag ska kunna ta mig dit. Men om bussarna inte går så borde ju AIESEC fixa med skjuts på något sätt kan jag tycka eftersom att de vet att vi interns/volontärer är beroende av buss som färdmedel. Det är ändå lite konstigt att AIESEC inte har sagt något, varken mail eller på facebook-sidan, med tanke på att de flesta av oss som är här inte kollar på nyheterna/inte förstår nyheterna. Tänk om jag inte hade bott i en värdfamilj som igår kväll började prata om det här (antar att det varit på tapeten under i alla fall ett par dagar) och frågade mig om min skola var öppen, vilket jag såklart inte hade en aning om. 

Ska nog sätta mig ute i solen och läsa tills jag vet vad den här dagen har att erbjuda för jag blir tokig av att bara vara inne hela dagarna, vilket verkar vara brasilianarnas grej.